Civilisation och andra faror - del 2 - Vad kännetecknar en civilisation?

Översatt från kapitel 2 i boken Deep Green Resistance

Kriserna som planeten står inför härstammar inte från människans natur, utan i, som tidigare diskuterat, det sociala och politiska organiseringssättet vi kallar civilisation. Vad bör vi veta om civilisationen för att besegra den?

Den är globaliserad. Civilisationen sträcker sig över hela jorden och är infrastrukturellt och ekonomiskt integrerad, trots ytliga politiska gränser. Varje lokalt motståndsförsök står inför en motståndare med globala resurser, så effektiva strategier måste genomföras runt om i världen.
Men civilisationen närmar sig ändliga gränser - 83 procent av biosfären är redan under direkt mänskligt inflytande.

Den är mekaniserad. En industriell civilisation behöver maskiner för produktion. Mekaniseringen har centraliserat politisk och ekonomisk makt genom att flytta produktionsmedlen bortom räckvidden i vilken mänskliga samhällen fungerar rättvist och demokratiskt. Den har skapat en dramatisk befolkningsökning (med hjälp av industriellt jordbruk) och global miljöförstörelse (genom industriellt fiske, skogsskövling osv). De flesta människor är nu beroende av industriell "produktion", medan systemet själv är totalt beroende av ändliga mineraler och energitäta fossila bränslen.

Den är väldigt ung ur ett kulturellt, ekologiskt och geologiskt tidsperspektiv, men verkar gammal ur ett personligt tidsperspektiv. Civilisationens historia sträcker sig några årtusenden tillbaka, människans historia flera miljoner år, och ekologisk historia flera miljarder år. Men eftersom en stor del av den traditionella kunskapen gått förlorad eller förstörts av de som sitter på makten för att glorifiera civilisationen, normalisera deras förtryck, och göra alternativa livsstilar otänkbara, har vi fått intrycket att civilisationen är urgammal.

Den är framförallt ett urbant fenomen. Civilisationer gror ur och förespråkar städernas tillväxt. Städer erbjuder en sammaslutning av arbetare som trängts ihop och skurits av från jorden, och måste lönearbeta för att överleva. Stadsområden är tätt övervakade. De är också epicentrum för oroligheter då civilisationer faller; som Lewis Mumford skrev, "Varje historisk civilisation... börjar med en levande urban kärna, och slutar i ett gravfält av damm och ben, en Nekropol, de dödas stad: brända ruiner, sönderfallna byggnader, tomma verkstäder, högar av meningslöst avfall, befolkningen massakrerad eller driven till slaveri."

Den nyttjar en hög grad arbetsdelning och social stratifiering. Specialisering ökar produktion, men ett snävt perspektiv förhindrar människor från att göra kritiska iaktaganden av civilisationssystemet; de är för upptagna med sina vardagliga liv och problem för att se den stora bilden. På samma sätt håller den sociala stratifieringen makten centraliserad och bevarar en underklass för att utföra oönskat arbete. Den moderna civilisationen, med sin stora tillverkningskapacitet, har resulterat i en stor medelklass i de rika länderna, ett historisk unikt förhållande. Trots att dessa människor är ovilliga att riskera sitt privilegium genom att ifrågasätta det industriella samhället, så resulterar en uppskjutning av kollapsen att de förlorar sitt privilegium - och mycket mer.

Den är militäriserad. Civilisationer, i grunden expansiva och glupska, är starkt konkurrensdrivna. Militären prioriteras i politik, industri och vetenskap, och övergår ibland i ren fascism. Kontrollen av medborgare verkställs genom polisen. Antropologen Stanley Diamond skrev, "Civilisationen härstammar från utrikes erövring och inrikes kuvande." Glorifiering av militären gör att människor identifierar sig med staten och dess spektakulära våld, och tillkännager konsekvenserna av att slå tillbaka. 

En närbesläktad fråga, och trots feministiska framgångar, är att civilisationen är patriarkalisk och förhöjer maskulinitet. Civilisationen förtrycker systematiskt kvinnor och hedrar det maskulina uttrycket av makt och våld.

Den är baserad på storskaligt jordbruk. Jagande, samlande och trädgårdsodlingar kan inte försörja civilisationer. Bara intensivt, storskaligt jordbruk kan producera tillräckligt med överskott för att försörja städer och specialiserade eliter. Historiskt har jordbruk har varit beroende av slaveri, livegenskap och andra grymheter. Industriellt jordbruk är beroende av olja, något som inte kommer att stå sig.

Från första början har den varit baserad på ständig tillväxt. Denna tillväxt är oskiljbar från jordbruk och bofasthet. Bofasthet kräver jordbruk, vilket resulterar i befolkningsökning och militariserade eliter som kontrollerar tillgångarna, och börjar överbelasta och förstöra den lokala jorden.

Samhällen, kulturer och företag som expanderar på kort sikt gör det på bekostnad av ting som inte växer lika fort (eller inte alls), oavsett långsiktiga konsekvenser. Med andra ord så kännetecknas civilisationen av kortsiktigt tänkande, civilisationens struktur belönar de som tänker kortsiktigt och de som tar mer än de ger tillbaka. Eftersom de som sitter på makten tar mer än de ger tillbaka, så vinner de ofta på kort sikt. Men eftersom man i slutändan inte kan vinna genom att ta mer från jorden än den är villig att ge tillbaka, så måste de i förlora i det långa loppet.

Med sitt driv mot krig, miljöförstörelse och ständig tillväxt i en ändlig värld, så definieras civilisationens historia av kollaps. Genom historien har civilisationer antingen kollapsat eller erövrats, och erövrarna har i sin tur gått ett av dessa två öden till mötes. Kollaps är den typiska, inte sällsynta, utgången för en civilisation. Som Gibbon skrev om Rom: "Berättelsen om förfallet är simpelt och uppenbart, och istället för att undra varför det romerska imperiet förstördes, bör vi istället förvånas över att det bestod så länge."

Civilisationen är hierarkisk och centraliserad både politiskt och infrastrukturellt. Detta är självbevarande; de som har makten vill ha mer makt, och de har medlen för att få det. Ytligt sett hålls den globala makten av ett antal olika nationella regeringar, i den moderna världen är dessa regeringar för det mesta i händerna på en kapitalistisk elit. I sociala termer är civilisationens hierarki genomgripande och standardiserad; de flesta politiska- och företagsledare är utbytbara komponenter. Den naturliga följden av maktcentraliseringen är externaliseringen av konsekvenserna (såsom förstörelsen av planeten.) Varhelst möjligt får fattiga och icke-människor erfara dessa konsekvenser så att de förmögna kan förbli bekväma.

Hierarki och centralisering resulterar i ökande reglering av beteende och ökad disciplinering. I och med förstörelsen av de traditionella gemenskapsbanden och metoder för konfliktlösning som orsakas av civilisationens utbredning och framväxten av tätbefolkade stadskärnor, så har makthavarna infört sina egna lagar och system för att påtvinga hierarki och reglering.

För att upprätthålla hierarki och reglering, så gör civilisationen stora investeringar i monumentarkitektur och propaganda. Äldre civilisationer hade pyramider, amfiteatrar, och stora militärmarscher för att imponera på eller skrämma sina befolkningar. Även om den moderna
civilisationen fortfarande bygger monument (framför allt i form av jättevaruhus och köpcentrum), så är den rikare mänskliga befolkningen indragna i en virtuell arkitektur - ett tjugofyratimmars digitalt spektakel av oljud och propaganda.

Civilisationen behöver också stora mängder mänskligt kroppsarbete, och baseras på att antingen direkt framtvinga detta arbete eller att systematiskt ta bort rimliga levnadsalternativ. Vi får ofta höra att civilisationen var ett språng framåt som befriade människor från vardagens slit. Om det var sant så skulle inte civilisationens historia vara så full av slaveri, erövring, och spridandet av religiösa och politiska system genom krig. Att spendera ditt liv som arbetare för sociopater är endast tilltalande ifall jämlika, jordbaserade gemenskapsband - och jorden själv - är förstörd. Med andra ord, civilisationen befäster sig själv genom att avsiktligt skapa knapphet och fattigdomsförhållanden.

Civilisationen är kapabel att göra planeten obeboelig för människor och majoriteten av världens arter. Historiska civilisationer kollapsade innan de kunde orsaka global skada, men den globala industriella civilisationen har varit många gånger skadligare än sina föregångare. Vi har inte längre alternativet att vänta ut den. Det finns ingenstans kvar för oss att ta vägen. Civilisationen kommer att kollapsa på ett eller annat sätt, och det är vår uppgift att se till att det finns någonting kvar efteråt.