Jared Diamond är en gammal gubbe som är professor i fysiologi och geografi, mest känd för boken Vete, vapen och virus som vann Pulitzerpriset för några år sen. Den här artikeln publicerades redan 1987 i tidningen Discover. Jag lyckades konstigt nog inte hitta någon svensk översättning av den.
Till vetenskapen är vi skyldiga dramatiska förändringar i vår belåtna självbild. Astronomin lärde oss att vår planet inte är universums centrum utan endast en av flera miljarder himlakroppar. Av biologin lärde vi oss att vi inte blev skapta av Gud utan utvecklades tillsammans med miljontals andra arter. Nu kullkastar arkeologin en annan helgad övertygelse: att den mänskliga historien under de senaste miljoner åren har varit en lång framgångssaga. Särskilt nya upptäckter gör gällande att upptagandet av jordbruket, som sägs vara vårt mest avgörande steg mot ett bättre liv, på många sätt var en katastrof som vi ännu inte har återhämtat oss från. Tillsammans med jordbruket uppstod den grova sociala ojämlikheten och könsskillnaden, sjukdomar och despotism, som plågar vår existens.
Vid första anblick verkar bevisen mot denna revisionistiska tolkning obestridliga för 1900-talsamerikanen. Vi har det bättre i nästan alla meningar än medeltidsmänniskorna som i sin tur hade det bättre än grottmänniskorna, som i sin tur hade det bättre än aporna. Se bara på alla våra fördelar. Vi avnjuter den mest rikliga och varierade kosten, de bästa verktygen och materiella varorna, och några av de längsta och hälsosammaste liven i historien. De flesta av oss är säkra från svält och rovdjur. Vi får vår energi från olja och maskiner, inte från vårt svett. Vilken sorts neo-luddit ibland oss skulle byta sitt liv mot en medeltidsbonde, en grottmänniska eller en apa?
Under den största delen av vår historia livnärde vi oss på jakt och samlande: vi jagade vilda djur och letade vilda växter. Det är en livsstil som filosofer traditionellt har ansett vara rått, obehagligt och kort. Eftersom ingen mat odlas och nästan ingen lagras, så finns det (enligt denna bild) inget andrum från kampen att hitta vilda växter och undvika svält som börjar om på nytt varje dag. Vår undflykt från denna misär underlättades först för 10 000 år sedan, då man i olika delar av världen började domesticera djur och växter. Den neolitiska revolutionen (då vi började med jordbruket) spred sig gradvis tills idag då den är nästan universal och få stammar med jägar-samlare överlever.
Från det progressivistiska perspektivet i vilket jag uppfostrades är frågan "Varför upptog nästan alla våra jägar-samlarförfäder jordbruk?" löjlig. De upptog det självklart därför att jordbruket är ett effekivt sätt att få mer mat för mindre arbete. Planterade grödor ger många fler ton per hektar än rötter och bär. Föreställ dig bara en grupp vildar, utmattade efter att ha letat efter nötter eller jagat vilda djur, som för första gången plötsligt får syn på en fruktodling eller en hage full med får. Hur många millisekunder tror du det skulle ta för dem att inse fördelarna med jordbruk?
Den progressivistiska partilinjen går till och med ibland så långt att den ger jordbruket äran för den anmärkningsvärda blomningen av konst som ägt rum under de senaste årtusendena. Eftersom grödor kan lagras, och eftersom det tar mindre tid att plocka mat från en trädgård än att leta reda på det i det vilda, så gav jordbruket oss en fritid som jägar-samlare aldrig haft. Det var alltså jordbruket som gjorde att vi kunde bygga Parthenon och komponera H-mollmässan.
Även om skälen för det progressivistiska perspektivet verkar överväldigande, så är de svåra att bevisa. Hur vet man att livet blev bättre för människor för 10 000 år sedan när de övergav jakt och samlande till förmån för jordbruk? Tills nyligen har arkeologer varit tvungna att tillgripa indirekta test, vilkas resultat (överraskande) misslyckats att understödja det progressivistiska perspektivet. Här är ett exempel på ett indirekt test: har moderna jägar-samlare det verkligen sämre än jordbrukare? Spridda över hela världen livnär sig flera dussin av så kallade primitiva folk, som till exempel Kalaharis bushmän, på det sättet. Det visar sig att dessa människor har mycket fritid, sover mycket, och inte arbetar lika hårt som sina jordbrukande grannar. Till exempel är genomsnittstiden för att skaffa mat endast mellan tolv och nitton timmar i veckan för en grupp bushmän, fjorton timmar eller mindre för Hadza-nomaderna i Tanzania. En bushman, på frågan varför han inte hade tagit efter närliggande stammar genom att ta upp jordbruk, svarade, "Varför skulle vi, när det finns så många mongongonötter i världen?"
Medan jordbrukare koncentrerar sig på grödor rika på kolhydrater, som ris och potatis, så innehåller den varierade kosten av vilda växter och djur som de återstående jägar-samlarna får i sig mer protein och en bättre balans av näringsämnen. I en studie var bushmännens genomsnittliga dagliga intag (under en månad då det fanns mycket mat) 2 140 kalorier och 93 gram protein, betydligt högre än det rekommenderade dagliga intaget för folk i deras storlek. Det är också otänkbart att bushmän, som äter ungefär sjuttiofem olika vilda växter, skulle dö av svält på samma sätt som hundratusentals bönder och deras familjer gjorde på grund av potatispesten på Irland under 1840-talet.
Så liven hos åtminstone de kvarvarande jägar-samlarna är inte råa och obehagliga, även om jordbrukare har trängt undan dem till några av världens sämsta områden. Men moderna jägar-samlarsamhällen som har levt sida vid sida med jordbrukarsamhällen under tusentals år avslöjar inte någonting om förhållandena före den neolitiska revolutionen. Det progressivistiska perspektivet gör verkligen ett anspråk gällande det avlägsna förflutna: att de primitiva folkens liv förbättrades när de bytte från samlande till odlande. Arkeologer kan datera detta byte genom att skilja på rester från vilda växter och djur från de domesticerade i förhistoriska avfallsgropar.
Hur kan man dra slutsatser om de förhistoriska avfallsskaparnas hälsa, och på så sätt direkt testa det progressivistiska perspektivet? Den frågan har blivit möjlig att svara på först på senare år, bland annat genom de nyligen uppstådda paleopatologiteknikerna, studiet av sjukdomstecken i rester av uråldriga folk.
Under vissa lyckliga omständigheter, så har paleopatologen nästan lika mycket material att studera som en patolog idag. Till exempel har arkeologer i de chilenska öknarna hittat välbevarade mumier vilkas medicinska tillstånd vid dödstillfället kunde fastställas genom obduktion. Och avföring från sedan länge döda indianer som levde i torra grottor i Nevada är tillräckligt välbevarade för att kunna undersökas för rundmask och andra parasiter.
Vanligtvis är skelett de enda mänskliga resterna som går att studera, men de erbjuder en förvånansvärt stor mängd slutsatser. Till att börja med avslöjar skeletten personens kön, vikt och ungefärlig ålder. Vid de få tillfällen där det finns många skelett kan man konstruera mortalitetstabeller av den typ som livsförsäkringsbolag använder för att beräkna förväntad livslängd och dödsrisk vid en given ålder. Paleopatologer kan också beräkna växttakten genom att mäta ben från folk i olika åldrar, titta efter emaljdefekter i tänderna (tecken på undernäring i barndomen), och särskilja märken i benen från anemi, tuberkulos, spetälska, och andra sjukdomar.
Ett enkelt exempel på vad paleopatologer har lärt sig av skelett gäller historiska förändringar i kroppslängd. Skelett från Grekland och Turkiet visar att genomsnittslängden för jägar-samlare mot slutet av istiden var hela 175 cm för män och 165 cm för kvinnor. I och med jordbruket sjönk kroppslängden, och hade vid år 3000 f.Kr. gått ner till 160 cm för män och 152 cm för kvinnor. Vid klassisk tid hade kroppslängden sakta börjat stiga igen, men moderna greker och turkar har fortfarande inte återfått sina avlägsna förfäders kroppslängd.
Ett annat exempel på paleopatologi är studiet av indianskelett från gravhögar i Illinois och Ohios floddalar. Vid Dickson Mounds, nära sammanflödet av Spoon och Illinoisfloderna , har arkeologer grävt fram runt 800 skelett som målar upp en bild över hälsoförändringarna som ägde rum då en jägar-samlarkultur ersattes av intensiv majsodling runt år 1150. Studier av George Armelagos och hans kollegor vid University of Massachusetts visar att dessa tidiga jordbrukare betalade ett pris för sitt nyvunna leverne.
Jämfört med jägar-samlarna som föregick dem, hade jordbrukarna nästan femtio procents ökning av emaljdefekter som tyder på undernäring, en fyrdubbling av järnbristanemi, en trefaldig ökning av benskador som reflekterar infektionssjukdomar i allmänhet, och en ökning av degenerativa tillstånd i ryggraden, förmodligen på grund av hårt fysiskt arbete. "Den förväntade livslängden vid födseln före jordbruket var ungefär tjugosex år", säger Armelagos, "men efter jordbruket var det nitton år. Så dessa episoder av näringsproblem och infektionssjukdomar påverkade deras överlevnadsförmåga avsevärt."
Bevisen talar för att indianerna i Dickson Mounds, likt många andra primitiva folk, inte upptog jordbruk genom val utan genom nödvändigheten att försörja deras ständigt växande antal. "Jag tror att de flesta jägar-samlare inte började med jordbruk förrän de blev tvungna, och när de bytte till jordbruk så bytte de också kvalitet mot kvantitet." säger Mark Cohen från State University of New York vid Plattsburgh, som tillsammans med Armelagos gav ut en av de mest inflytelserika böckerna inom området, Paleopathology at the Origins of Agriculture. "När jag först argumenterade för det här för tio år sedan, var det inte många som höll med mig. Nu har det blivit en respektabel, om än kontroversiell, sida av debatten."
Det finns åtminstone tre uppsättningar anledningar som förklarar fyndet att jordbruket var dåligt för hälsan. För det första så åtnjöt jägar-samlare en varierad diet, medan tidiga jordbrukare fick det mesta av sin föda från en eller ett fåtal grödor. Jordbrukarna fick billiga kolhydrater mot priset av dålig hälsa. (Idag står endast tre kolhydratrika grödor - vete, ris och majs - för den största delen av kalorier som konsumeras av människan, dock är alla tre bristfälliga på vissa vitaminer och aminosyror som är nödvändiga för liv.) För det andra, på grund av beroendet av ett begränsat antal grödor så riskerade jordbrukare att svälta om en skörd misslyckades. Och slutligen, det enkla faktum att jordbruket uppmuntrade människor till att klumpa ihop sig i trånga samhällen, av vilka många sedan bedrev handel med andra trånga samhällen, ledde till spridandet av parasiter och infektionssjukdomar. (Vissa arkeologer tror att det var ihopträngandet, snarare än jordbruket, som gynnade sjukdomar, men detta är ett hönan-eller-ägget argument, eftersom ihopträngning uppmuntrar till jordbruk och vice versa.) Epidemier kunde inte slå rot när befolkningar var utspridda i små grupper som ständigt bytte boende. Tuberkulos och diarrésjukdomar fick vänta på jordbrukets uppkomst, mässling och böldpest på städernas framväxt.
Förutom undernäring, svält och epidemiska sjukdomar, bidrog jordbruket till att kasta en annan förbannelse över mänskligheten: djupa klasskillnader. Jägar-samlare har lite eller ingen lagrad mat, och inga koncentrerade födokällor, som till exempel en fruktträdgård eller en flock kor: de lever på de vilda växter och djur de hittar varje dag. Därför kan det inte finnas några kungar, ingen klass av sociala parasiter som växer sig feta på mat framskaffad av andra. Endast i en jordbrukarbefolkning kunde en frisk, icke-producerande elit sätta sig själv över den sjukdomsdrabbade massan. Skelett från grekiska gravar i Mykene från 1500 f.Kr. antyder att kungligheter åtnjöt en bättre kost än vanligt folk, eftersom deras skelett var 5-7 cm längre och hade friskare tänder (i snitt ett istället för sex hål eller saknade tänder.) Bland chilenska mumier från ca år 1000, var eliten utmärkande inte bara för sina utsmyckningar och gyllene hårspännen utan också för sin fyrfaldigt lägre grad av benskador orsakade av sjukdomar.
Liknande kontraster inom kost och hälsa består på en global skala idag. För människor i rika länder, som USA, låter det löjligt att lovprisa fördelarna med jakt och samlande. Men amerikaner är en elit, beroende av olja och mineraler som ofta måste importeras från länder med sämre hälsa och kost. Om man fick välja mellan att att vara en bonde i Etiopien eller en jägar-samlare i Kalahari, vilket tror du skulle vara det bästa valet? Jordbruket kan även ha haft inverkan på ojämlikheten mellan könen. Befriade från nödvändigheten att bära på barnen i en nomadisk livsstil, och under press att producera fler händer att bruka jorden, tenderade jordbrukarkvinnor att ha fler graviditeter än sina motsvarigheter hos jägar-samlarna - med sämre hälsa som följd. Bland de chilenska mumierna till exempel, hade fler kvinnor än män benskador från infektionssjukdomar.
Kvinnor i jordbrukarsamhällen var användes ibland som dragdjur. I bondesamhällen i Nya Guinea idag ser jag ofta kvinnor stappla under lass med grönsaker och ved, medan männen går tomhänta. En gång när jag var där och studerade fåglar erbjöd jag att betala några bybor för att bära några saker från ett flyfält till mitt bergsläger. Den tyngsta saken var en säck med ris på 50 kg, som jag snörade fast på en påle och tilldelade fyra män uppgiften att bära. När jag så småningom träffade byborna igen bar männen lätta lass, medan en liten kvinna som vägde mindre än rissäcken stod böjd under den, med ett snöre runt tinningarna för att bära upp vikten.
När det gäller påståendet att jordbruket uppmuntrade blomstringen av konst genom att förse oss med fritid, så har moderna jägar-samlare minst lika mycket fritid som jordbrukare. Betoningen på fritiden som en viktig faktor är vilseledande enligt mig. Gorillorna har haft tillräcklig med fritid för att bygga sin egen Parthenon, om de velat. Även om teknologiska framsteg efter jordbruket möjliggjorde nya konstformer och bevarandet av konst lättare, så skapades stora målningar och skulpturer redan av jägar-samlare för 15 000 år sedan, och skapades fortfarande så sent som under det senaste århundradet av sådana jägar-samlare och vissa inuiter och indianer i Pacific Northwest.
Så med jordbrukets ankomst fick eliten det bättre men de flesta människor fick det sämre. Istället för att köpa den progressivistiska partilinjen att vi valde jordbruket för att det var bra för oss, måste vi fråga oss hur vi blev fångade i det trots dess fallgropar. Ett svar kan sammanfattas med ordspråket "störst går först." Jordbruket kunde försörja många fler människor än jakten, om än med sämre livskvalitet. (Jordbrukares befolkning per yta är ofta 100 gånger större än jägar-samlares.) Detta beror delvis på att ett fält som planterats med endast ätliga växter gör att man kan mätta många fler munnar än en skog med utspridda ätbara växter. Det beror också delvis på att nomadiska jägar-samlare måste få sina barn med fyra års mellanrum genom förlängd amning och andra sätt, eftersom en mor måste bära sitt barn tills det är gammalt nog att kunna hålla jämn takt med de vuxna. Eftersom jordbrukarkvinnor inte har den bördan, kan de och får ofta barn vartannat år.
Då befolkningstätheten bland jägar-samlare sakta steg mot slutet av istiden, blev stammarna tvungna att välja mellan att mätta fler magar genom att ta de första stegen mot jordbruk, eller hitta sätt att begränsa tillväxt. Vissa stammar valde den förra lösningen, oförmögna att förutse jordbrukets ondska, och förförda av det kortvariga överflöd de åtnjöt tills befolkningstillväxten hann ikapp den ökande matproduktionen. Sådana stammar utnumrerade och trängde sedan undan eller dödade de stammar som valde att fortsätta vara jägar-samlare, eftersom etthundra undernärda jordbrukare ändå kan övervinna en frisk jägare. Det är inte det att jägar-samlarna övergav sin livsstil, utan att de som var vettiga nog att inte överge den tvingades bort från alla områden utom de som jordbrukarna inte ville ha. Vid det här laget är det upplysande att komma ihåg den vanliga klagan om att arkeologi är en lyxverksamhet, engagerad i det förflutna, och som inte erbjuder något av lärdom för det nuvarande. Arkeologer som studerar framväxten av jordbruket har rekonstruerat en viktig tidpunkt då vi gjorde det värsta misstaget i mänsklighetens historia. Tvingade att välja mellan att begränsa befolkningstillväxten eller att öka matproduktionen, valde vi det senare och fick svält, krig, och tyranni. Jägar-samlare hade den mest framgångsrika och längst bestående livsstilen i mänsklighetens historia. I kontrast så kämpar vi fortfarande med oredan som jordbruket har försett oss med, och det är oklart om vi kan lösa den. Låt oss anta att en arkeolog som besökte oss från yttre rymden försökte förklara mänsklighetens historia för sina utomjordingskamrater. Han kanske illustrerar resultatet av sina utgrävningar med en tjugofyra-timmars-klocka där en timme representerar 100 000 år i riktig tidsåtgång. Om mänsklighetens historia började vid midnatt så skulle vi nu vara vid slutet av den första dagen. Vi levde som jägar-samlare under nästan hela den dagen, från midnatt genom gryning, middag och skymning. Till slut, kl 23:54, började vi med jordbruk. Medan vår andra midnatt närmar sig, kommer böndernas svältfödda tillstånd gradvis att sluka oss alla? Eller kommer vi på något sätt uppnå de förföriska välsignelser som vi föreställer oss bakom jordbrukets glittrande fasad och som hittills undflytt oss?
