Djupekologi kontra grundekologi

Översatt från deep-ecology-hub.com


Djupekologin förstås bäst när den jämförs med grundekologi (shallow ecology, ibland kallat ytekologi.)

Grundekologi är det där som du redan känner till. Du ser det på TV, barn lär sig om det i skolan. Återvinn, köp hybridbilar, använd inte plastpåsar, plantera träd, o.s.v.
Ingen av dessa handlingar ifrågasätter de fundamentala övertygelserna i vår kultur eller hur vårat samhälle fungerar.

Vi har en kulturell vision som sätter människan i rollen som världens motståndare, någon som måste erövra och bemästra omgivningen. Grundekologin spelar med i den myten. Den säger att soptippar är ett problem, så låt oss återvinna istället. Oljeberoendet är ett problem så låt oss köra elbilar istället.

Grundekologin vill rädda världen, men bara åt oss. Den vill bevara vildmarksområden i världen så att de kan åtnjutas genom friluftsliv. Den vill att vi ska bevara regnskogen så att våra barnbarn kan åtnjuta dem eller för att vi behöver syret från träden. Rädda ekosystemen - men bara om de har värde för oss. En vacker dag kanske vi vill ha eller behöver dem.

Även i sina godaste avsikter är detta synsätt helt egocentriskt. Om den naturliga omgivningen går förlorad så förloras den av oss. Om den förloras så kan vi inte använda den.

Grundekologi kan inte rädda världen. Ingen grad av miljöaktivism kan förebygga förstörelse om en kultur tror att världen tillhör den.

Allt att "vara grön" kan göra är att försena eller mildra skadad som vår kultur tillfogar planeten.

Vad är djupekologi?

Djupekologi går rakt in till kärnan i vår kultur. Den undersöker vår världssyn och säger, "på vilket sätt bidrar sättet vi tänker på till våra miljö- och sociala problem?"

Det handlar inte om små triviala eko-tips. Det är en grundlig utvärdering av vårat tankesätt och de handlingar vi gör tack vare detta tankesätt. Det finns mänskliga kulturer, och gör det fortfarande, som ser sig själva som en del i livets gemenskap. De förstör inte planeten.

Planetens förstörare är inte den mänskliga arten. Det är en enda mänsklig kultur som tror att jorden måste bli besegrad och bemästrad som förstör planeten

Djupekologin går bortom endast ekologi. Den involverar kultur, mänskliga samhällen, mytologi och antropologi. Den tittar på icke-människor för råd om hur man kan delta i ett ekosystem utan att förstöra det och försöker genomföra dessa råd genom kulturens modifikation.

Alla handlingar är resultat av en föreliggande tanke. Djupekologi handlar om att ändra sinnen. Ändra ett sinne så kan du ändra resultatet. Den grundekologin måste kämpa och gnälla och tvinga sig på folk. Eftersom den går emot samhällets vilja. Den erbjuder inte någonting, den antyder till och med att det är en uppoffring att rädda världen. Så alla reklamkampanjer och alla ansträngningar från frivilligorganisationer resulterar inte i någonting eftersom folk ändå är mer intresserade av slutresultatet.

Men om vi kan ändra sinnen istället för att ändra handlingar så kommer världen att förvandlas. Ge folk ett alternativ om att delta i en ny kulturell vision; något som kan vara direkt fördelaktigt för dem.

Detta handlar inte mer om att rädda världen än det handlar om att ge folk något bättre. För om människor har något bättre att leva för, en kultur där människor är viktigare än ekonomisk vinst, så behöver vi inte gnälla på varandra om att rädda miljön. För vi kommer inte att förstöra den till att börja med.

Civilisation och andra faror del 5 - Oljetoppen och matkrisen

Billig olja genomsyrar hela det industriella samhället. Utan olja skulle inte industriella gårdar kunna odla mat, konsumtionsvaror skulle inte kunna transporteras globalt, och stormakter skulle inte kunna föra krig mot fjärran länder. Oljetoppen (peak oil) orsakar redan störningar i samhällen runt om i världen, med effekter som sprider sig till allt från matförsörjning till den globala ekonomin. Oljeutvinningen har passerat sin topp och kommer att fortsätta dala in i framtiden. Inga industriella förnybara alternativ är tillräckliga ersättare. Richard C. Duncan summerar i sin "olduvaiteori" om den industriella civilisationen. Duncan förutsåg en minskning i energiförburkningen per capita mellan 1979 och 1999 ("sluttningen"), med en efterföljande glidning i energiproduktionen som "börjar år 2000 med eskalerande krig i Mellanöstern" och som "markerar den historiska toppen för världens oljeproduktion". Efter det kommer "stupet" som "börjar 2012 då en epidemi av permanenta strömavbrott sprider sig i världen." Enligt Duncan utgör år 2030 slutet för den industriella civilisationen och en återgång till "global balans", d.v.s. stenåldern.

Naturgasen närmar sig också sin produktionstopp. Andra fossila bränslen, såsom oljesand och kol, är svårare att komma åt och erbjuder en fattigt energiavkastnin. Miljöeffekterna av att utvinna och förädla dessa bränslen (och inte minst att använda dem), skulle vara katastrofalt även i jämförelse med oljans usla meriter. Kommer oljetoppen att förhindra den globala uppvärmingen? Förmodligen inte. Det är sant att billig olja inte har något tillräckligt industriellt alternativ. Användandet av kol är dock äldre än användandet av oljan. Även efter kollapsen är det möjligt för stora mängder kol, oljesand och andra smutsiga fossila bränslen att användas. Även om oljetoppen är en kris, så är effekterna av den för det mesta fördelaktiga; minskad användning av fossila bränslen, minskad produktion av skräp, minskad konsumtion av engångsartiklar, minskad möjlighet för stormakter att utöva sin globala makt, ett skifte mot organisk matproduktion, en nödvändighet för starkare gemenskap o.s.v. De värsta effekterna av oljetoppen kommer vara sekundära - ej orsakade av oljetoppen i sig utan av reaktionerna från de som sitter på makten.

Råder brist på fossila bränslen? Börja då att omvandla mat till bränsle eller hugg ned skog för att göra den till syntetisk olja. Ekonomisk kollaps som hindrar folk att betala sina lån? Bränslet för dyrt för att hålla maskinerna igång? Kapitalisterna hittar ett sätt att slå två flugor i en smäll och införa ett system av fängelsen som fungerar som gäldstugor och arbetsläger. Ett stort antal fängelsen runt om i världen använder sig av knappt avlönade fängelsearbetare, trots allt. Masslaveri, gulager och liknande är vanligt förekommande i förindustriella civilisationer. Du förstår poängen.

Den industriella civilisationen är kraftigt beroende av många olika ändliga resurser och material, ett faktum som gör dess mål om ständig tillväxt omöjligt. Speciellt vissa metaller är det brist på. Att få slut på billig platina skulle inte innebära någon större miljöpåverkan. Men brist på viktigare mineraler, som koppar, skulle hämma det industriella samhället i hanteringen av sin egen kollaps. Allvarlig brist och höga priser skulle förvärra gruvföretagens sociala och miljömässiga tillämpningar ytterligare. Underskotten skulle också representera ett misslyckande av den industriella civilisationens fundamentala och falska löfte om att utvidga och medföra sina förmåner till alla människor i världen. Enligt en studie skulle upgraderandet av infrastrukturen i "utvecklingsländerna" till samma nivå som i "utvecklade länder", kräva all koppar och zink (och möjligen all platina) i jordskorpan, plus nästan hundraprocentig metallåtervinning.

Den växande globala matkrisen är ett allvarligt sammanflöde av ekonomiska, politiska och miljömässiga faktorer. För tillfället produceras tillräckligt med mat, men av ekonomiska skäl delas den inte jämlikt. Om det industriella jordbruket inte ens på toppen av sin produktionsförmåga kan mäta alla magar, tänk på vad som kommer att hända när det kollapsar. Priset på majs och ris ökar redan drastiskt, dels på grund av biobränslen, trots att biobränsleindustrin fortfarande är liten.

Matkrisen kommer att förvärras, men kommer inte att bli någon "malthusiansk kris", i vilken en krisartad exponentiell befolkningstillväxt springer ifrån ökningen av jordbruksproduktion. Vår kris kommer troligen kulminera i en minskning av jordbruksproduktionen orsakad av energinedgång och ett ökat användande av biobränslen, och förvärras av klimatförändringar och miljöförstöring. Hållbara sätt att odla mat på är arbetsintensiva eftersom de innebär småskaliga trädgårdsodlingar, snarare än storskaliga monokulturer. Som mikrobiologen Peter Salonius hävdar: "Intensiv odling av grödor för stora befolkningar är ohållbara." Ju längre mänskligheten väntar med att ställa om till hållbara matkällor och att vända befolkningstillväxten, desto större kommer skillnaden vara mellan belastningsförmågan och befolkningen.

Det största misstaget i mänsklighetens historia - Jared Diamond

 

Jared Diamond är en gammal gubbe som är professor i fysiologi och geografi, mest känd för boken Vete, vapen och virus som vann Pulitzerpriset för några år sen. Den här artikeln publicerades redan 1987 i tidningen Discover. Jag lyckades konstigt nog inte hitta någon svensk översättning av den.

Till vetenskapen är vi skyldiga dramatiska förändringar i vår belåtna självbild. Astronomin lärde oss att vår planet inte är universums centrum utan endast en av flera miljarder himlakroppar. Av biologin lärde vi oss att vi inte blev skapta av Gud utan utvecklades tillsammans med miljontals andra arter. Nu kullkastar arkeologin en annan helgad övertygelse: att den mänskliga historien under de senaste miljoner åren har varit en lång framgångssaga. Särskilt nya upptäckter gör gällande att upptagandet av jordbruket, som sägs vara vårt mest avgörande steg mot ett bättre liv, på många sätt var en katastrof som vi ännu inte har återhämtat oss från. Tillsammans med jordbruket uppstod den grova sociala ojämlikheten och könsskillnaden, sjukdomar och despotism, som plågar vår existens.

Vid första anblick verkar bevisen mot denna revisionistiska tolkning obestridliga för 1900-talsamerikanen. Vi har det bättre i nästan alla meningar än medeltidsmänniskorna som i sin tur hade det bättre än grottmänniskorna, som i sin tur hade det bättre än aporna. Se bara på alla våra fördelar. Vi avnjuter den mest rikliga och varierade kosten, de bästa verktygen och materiella varorna, och några av de längsta och hälsosammaste liven i historien. De flesta av oss är säkra från svält och rovdjur. Vi får vår energi från olja och maskiner, inte från vårt svett. Vilken sorts neo-luddit ibland oss skulle byta sitt liv mot en medeltidsbonde, en grottmänniska eller en apa?

Under den största delen av vår historia livnärde vi oss på jakt och samlande: vi jagade vilda djur och letade vilda växter. Det är en livsstil som filosofer traditionellt har ansett vara rått, obehagligt och kort. Eftersom ingen mat odlas och nästan ingen lagras, så finns det (enligt denna bild) inget andrum från kampen att hitta vilda växter och undvika svält som börjar om på nytt varje dag. Vår undflykt från denna misär underlättades först för 10 000 år sedan, då man i olika delar av världen började domesticera djur och växter. Den neolitiska revolutionen (då vi började med jordbruket) spred sig gradvis tills idag då den är nästan universal och få stammar med jägar-samlare överlever.

Från det progressivistiska perspektivet i vilket jag uppfostrades är frågan "Varför upptog nästan alla våra jägar-samlarförfäder jordbruk?" löjlig. De upptog det självklart därför att jordbruket är ett effekivt sätt att få mer mat för mindre arbete. Planterade grödor ger många fler ton per hektar än rötter och bär. Föreställ dig bara en grupp vildar, utmattade efter att ha letat efter nötter eller jagat vilda djur, som för första gången plötsligt får syn på en fruktodling eller en hage full med får. Hur många millisekunder tror du det skulle ta för dem att inse fördelarna med jordbruk?

Den progressivistiska partilinjen går till och med ibland så långt att den ger jordbruket äran för den anmärkningsvärda blomningen av konst som ägt rum under de senaste årtusendena. Eftersom grödor kan lagras, och eftersom det tar mindre tid att plocka mat från en trädgård än att leta reda på det i det vilda, så gav jordbruket oss en fritid som jägar-samlare aldrig haft. Det var alltså jordbruket som gjorde att vi kunde bygga Parthenon och komponera H-mollmässan.

Även om skälen för det progressivistiska perspektivet verkar överväldigande, så är de svåra att bevisa. Hur vet man att livet blev bättre för människor för 10 000 år sedan när de övergav jakt och samlande till förmån för jordbruk? Tills nyligen har arkeologer varit tvungna att tillgripa indirekta test, vilkas resultat (överraskande) misslyckats att understödja det progressivistiska perspektivet. Här är ett exempel på ett indirekt test: har moderna jägar-samlare det verkligen sämre än jordbrukare? Spridda över hela världen livnär sig flera dussin av så kallade primitiva folk, som till exempel Kalaharis bushmän, på det sättet. Det visar sig att dessa människor har mycket fritid, sover mycket, och inte arbetar lika hårt som sina jordbrukande grannar. Till exempel är genomsnittstiden för att skaffa mat endast mellan tolv och nitton timmar i veckan för en grupp bushmän, fjorton timmar eller mindre för Hadza-nomaderna i Tanzania. En bushman, på frågan varför han inte hade tagit efter närliggande stammar genom att ta upp jordbruk, svarade, "Varför skulle vi, när det finns så många mongongonötter i världen?"

Medan jordbrukare koncentrerar sig på grödor rika på kolhydrater, som ris och potatis, så innehåller den varierade kosten av vilda växter och djur som de återstående jägar-samlarna får i sig mer protein och en bättre balans av näringsämnen. I en studie var bushmännens genomsnittliga dagliga intag (under en månad då det fanns mycket mat) 2 140 kalorier och 93 gram protein, betydligt högre än det rekommenderade dagliga intaget för folk i deras storlek. Det är också otänkbart att bushmän, som äter ungefär sjuttiofem olika vilda växter, skulle dö av svält på samma sätt som hundratusentals bönder och deras familjer gjorde på grund av potatispesten på Irland under 1840-talet.

Så liven hos åtminstone de kvarvarande jägar-samlarna är inte råa och obehagliga, även om jordbrukare har trängt undan dem till några av världens sämsta områden. Men moderna jägar-samlarsamhällen som har levt sida vid sida med jordbrukarsamhällen under tusentals år avslöjar inte någonting om förhållandena före den neolitiska revolutionen. Det progressivistiska perspektivet gör verkligen ett anspråk gällande det avlägsna förflutna: att de primitiva folkens liv förbättrades när de bytte från samlande till odlande. Arkeologer kan datera detta byte genom att skilja på rester från vilda växter och djur från de domesticerade i förhistoriska avfallsgropar.

Hur kan man dra slutsatser om de förhistoriska avfallsskaparnas hälsa, och på så sätt direkt testa det progressivistiska perspektivet? Den frågan har blivit möjlig att svara på först på senare år, bland annat genom de nyligen uppstådda paleopatologiteknikerna, studiet av sjukdomstecken i rester av uråldriga folk.

Under vissa lyckliga omständigheter, så har paleopatologen nästan lika mycket material att studera som en patolog idag. Till exempel har arkeologer i de chilenska öknarna hittat välbevarade mumier vilkas medicinska tillstånd vid dödstillfället kunde fastställas genom obduktion. Och avföring från sedan länge döda indianer som levde i torra grottor i Nevada är tillräckligt välbevarade för att kunna undersökas för rundmask och andra parasiter.

Vanligtvis är skelett de enda mänskliga resterna som går att studera, men de erbjuder en förvånansvärt stor mängd slutsatser. Till att börja med avslöjar skeletten personens kön, vikt och ungefärlig ålder. Vid de få tillfällen där det finns många skelett kan man konstruera mortalitetstabeller av den typ som livsförsäkringsbolag använder för att beräkna förväntad livslängd och dödsrisk vid en given ålder. Paleopatologer kan också beräkna växttakten genom att mäta ben från folk i olika åldrar, titta efter emaljdefekter i tänderna (tecken på undernäring i barndomen), och särskilja märken i benen från anemi, tuberkulos, spetälska, och andra sjukdomar.

Ett enkelt exempel på vad paleopatologer har lärt sig av skelett gäller historiska förändringar i kroppslängd. Skelett från Grekland och Turkiet visar att genomsnittslängden för jägar-samlare mot slutet av istiden var hela 175 cm för män och 165 cm för kvinnor. I och med jordbruket sjönk kroppslängden, och hade vid år 3000 f.Kr. gått ner till 160 cm för män och 152 cm för kvinnor. Vid klassisk tid hade kroppslängden sakta börjat stiga igen, men moderna greker och turkar har fortfarande inte återfått sina avlägsna förfäders kroppslängd.

Ett annat exempel på paleopatologi är studiet av indianskelett från gravhögar i Illinois och Ohios floddalar. Vid Dickson Mounds, nära sammanflödet av Spoon och Illinoisfloderna , har arkeologer grävt fram runt 800 skelett som målar upp en bild över hälsoförändringarna som ägde rum då en jägar-samlarkultur ersattes av intensiv majsodling runt år 1150. Studier av George Armelagos och hans kollegor vid University of Massachusetts visar att dessa tidiga jordbrukare betalade ett pris för sitt nyvunna leverne.

Jämfört med jägar-samlarna som föregick dem, hade jordbrukarna nästan femtio procents ökning av emaljdefekter som tyder på undernäring, en fyrdubbling av järnbristanemi, en trefaldig ökning av benskador som reflekterar infektionssjukdomar i allmänhet, och en ökning av degenerativa tillstånd i ryggraden, förmodligen på grund av hårt fysiskt arbete. "Den förväntade livslängden vid födseln före jordbruket var ungefär tjugosex år", säger Armelagos, "men efter jordbruket var det nitton år. Så dessa episoder av näringsproblem och infektionssjukdomar påverkade deras överlevnadsförmåga avsevärt."

Bevisen talar för att indianerna i Dickson Mounds, likt många andra primitiva folk, inte upptog jordbruk genom val utan genom nödvändigheten att försörja deras ständigt växande antal. "Jag tror att de flesta jägar-samlare inte började med jordbruk förrän de blev tvungna, och när de bytte till jordbruk så bytte de också kvalitet mot kvantitet." säger Mark Cohen från State University of New York vid Plattsburgh, som tillsammans med Armelagos gav ut en av de mest inflytelserika böckerna inom området, Paleopathology at the Origins of Agriculture. "När jag först argumenterade för det här för tio år sedan, var det inte många som höll med mig. Nu har det blivit en respektabel, om än kontroversiell, sida av debatten."

Det finns åtminstone tre uppsättningar anledningar som förklarar fyndet att jordbruket var dåligt för hälsan. För det första så åtnjöt jägar-samlare en varierad diet, medan tidiga jordbrukare fick det mesta av sin föda från en eller ett fåtal grödor. Jordbrukarna fick billiga kolhydrater mot priset av dålig hälsa. (Idag står endast tre kolhydratrika grödor - vete, ris och majs - för den största delen av kalorier som konsumeras av människan, dock är alla tre bristfälliga på vissa vitaminer och aminosyror som är nödvändiga för liv.) För det andra, på grund av beroendet av ett begränsat antal grödor så riskerade jordbrukare att svälta om en skörd misslyckades. Och slutligen, det enkla faktum att jordbruket uppmuntrade människor till att klumpa ihop sig i trånga samhällen, av vilka många sedan bedrev handel med andra trånga samhällen, ledde till spridandet av parasiter och infektionssjukdomar. (Vissa arkeologer tror att det var ihopträngandet, snarare än jordbruket, som gynnade sjukdomar, men detta är ett hönan-eller-ägget argument, eftersom ihopträngning uppmuntrar till jordbruk och vice versa.) Epidemier kunde inte slå rot när befolkningar var utspridda i små grupper som ständigt bytte boende. Tuberkulos och diarrésjukdomar fick vänta på jordbrukets uppkomst, mässling och böldpest på städernas framväxt.

Förutom undernäring, svält och epidemiska sjukdomar, bidrog jordbruket till att kasta en annan förbannelse över mänskligheten: djupa klasskillnader. Jägar-samlare har lite eller ingen lagrad mat, och inga koncentrerade födokällor, som till exempel en fruktträdgård eller en flock kor: de lever på de vilda växter och djur de hittar varje dag. Därför kan det inte finnas några kungar, ingen klass av sociala parasiter som växer sig feta på mat framskaffad av andra. Endast i en jordbrukarbefolkning kunde en frisk, icke-producerande elit sätta sig själv över den sjukdomsdrabbade massan. Skelett från grekiska gravar i Mykene från 1500 f.Kr. antyder att kungligheter åtnjöt en bättre kost än vanligt folk, eftersom deras skelett var 5-7 cm längre och hade friskare tänder (i snitt ett istället för sex hål eller saknade tänder.) Bland chilenska mumier från ca år 1000, var eliten utmärkande inte bara för sina utsmyckningar och gyllene hårspännen utan också för sin fyrfaldigt lägre grad av benskador orsakade av sjukdomar.

Liknande kontraster inom kost och hälsa består på en global skala idag. För människor i rika länder, som USA, låter det löjligt att lovprisa fördelarna med jakt och samlande. Men amerikaner är en elit, beroende av olja och mineraler som ofta måste importeras från länder med sämre hälsa och kost. Om man fick välja mellan att att vara en bonde i Etiopien eller en jägar-samlare i Kalahari, vilket tror du skulle vara det bästa valet? Jordbruket kan även ha haft inverkan på ojämlikheten mellan könen. Befriade från nödvändigheten att bära på barnen i en nomadisk livsstil, och under press att producera fler händer att bruka jorden, tenderade jordbrukarkvinnor att ha fler graviditeter än sina motsvarigheter hos jägar-samlarna - med sämre hälsa som följd. Bland de chilenska mumierna till exempel, hade fler kvinnor än män benskador från infektionssjukdomar.

Kvinnor i jordbrukarsamhällen var användes ibland som dragdjur. I bondesamhällen i Nya Guinea idag ser jag ofta kvinnor stappla under lass med grönsaker och ved, medan männen går tomhänta. En gång när jag var där och studerade fåglar erbjöd jag att betala några bybor för att bära några saker från ett flyfält till mitt bergsläger. Den tyngsta saken var en säck med ris på 50 kg, som jag snörade fast på en påle och tilldelade fyra män uppgiften att bära. När jag så småningom träffade byborna igen bar männen lätta lass, medan en liten kvinna som vägde mindre än rissäcken stod böjd under den, med ett snöre runt tinningarna för att bära upp vikten.   

När det gäller påståendet att jordbruket uppmuntrade blomstringen av konst genom att förse oss med fritid, så har moderna jägar-samlare minst lika mycket fritid som jordbrukare. Betoningen på fritiden som en viktig faktor är vilseledande enligt mig. Gorillorna har haft tillräcklig med fritid för att bygga sin egen Parthenon, om de velat. Även om teknologiska framsteg efter jordbruket möjliggjorde nya konstformer och bevarandet av konst lättare, så skapades stora målningar och skulpturer redan av jägar-samlare för 15 000 år sedan, och skapades fortfarande så sent som under det senaste århundradet av sådana jägar-samlare och vissa inuiter och indianer i Pacific Northwest.

Så med jordbrukets ankomst fick eliten det bättre men de flesta människor fick det sämre. Istället för att köpa den progressivistiska partilinjen att vi valde jordbruket för att det var bra för oss, måste vi fråga oss hur vi blev fångade i det trots dess fallgropar. Ett svar kan sammanfattas med ordspråket "störst går först." Jordbruket kunde försörja många fler människor än jakten, om än med sämre livskvalitet. (Jordbrukares befolkning per yta är ofta 100 gånger större än jägar-samlares.) Detta beror delvis på att ett fält som planterats med endast ätliga växter gör att man kan mätta många fler munnar än en skog med utspridda ätbara växter. Det beror också delvis på att nomadiska jägar-samlare måste få sina barn med fyra års mellanrum genom förlängd amning och andra sätt, eftersom en mor måste bära sitt barn tills det är gammalt nog att kunna hålla jämn takt med de vuxna. Eftersom jordbrukarkvinnor inte har den bördan, kan de och får ofta barn vartannat år.

Då befolkningstätheten bland jägar-samlare sakta steg mot slutet av istiden, blev stammarna tvungna att välja mellan att mätta fler magar genom att ta de första stegen mot jordbruk, eller hitta sätt att begränsa tillväxt. Vissa stammar valde den förra lösningen, oförmögna att förutse jordbrukets ondska, och förförda av det kortvariga överflöd de åtnjöt tills befolkningstillväxten hann ikapp den ökande matproduktionen. Sådana stammar utnumrerade och trängde sedan undan eller dödade de stammar som valde att fortsätta vara jägar-samlare, eftersom etthundra undernärda jordbrukare ändå kan övervinna en frisk jägare. Det är inte det att jägar-samlarna övergav sin livsstil, utan att de som var vettiga nog att inte överge den tvingades bort från alla områden utom de som jordbrukarna inte ville ha. Vid det här laget är det upplysande att komma ihåg den vanliga klagan om att arkeologi är en lyxverksamhet, engagerad i det förflutna, och som inte erbjuder något av lärdom för det nuvarande. Arkeologer som studerar framväxten av jordbruket har rekonstruerat en viktig tidpunkt då vi gjorde det värsta misstaget i mänsklighetens historia. Tvingade att välja mellan att begränsa befolkningstillväxten eller att öka matproduktionen, valde vi det senare och fick svält, krig, och tyranni. Jägar-samlare hade den mest framgångsrika och längst bestående livsstilen i mänsklighetens historia. I kontrast så kämpar vi fortfarande med oredan som jordbruket har försett oss med, och det är oklart om vi kan lösa den. Låt oss anta att en arkeolog som besökte oss från yttre rymden försökte förklara mänsklighetens historia för sina utomjordingskamrater. Han kanske illustrerar resultatet av sina utgrävningar med en tjugofyra-timmars-klocka där en timme representerar 100 000 år i riktig tidsåtgång. Om mänsklighetens historia började vid midnatt så skulle vi nu vara vid slutet av den första dagen. Vi levde som jägar-samlare under nästan hela den dagen, från midnatt genom gryning, middag och skymning. Till slut, kl 23:54, började vi med jordbruk. Medan vår andra midnatt närmar sig, kommer böndernas svältfödda tillstånd gradvis att sluka oss alla? Eller kommer vi på något sätt uppnå de förföriska välsignelser som vi föreställer oss bakom jordbrukets glittrande fasad och som hittills undflytt oss?

 







 






 

Vi tror att primitiva folk lever i rädsla

 (Översättning av ”We Think Primitive People Live In Fear” från Deep Ecology Hub: http://www.deep-ecology-hub.com/primitive-people.html av Marcus Wallén)

Vi har stora missuppfattningar om primitiva folk i vår kultur. En av de största missuppfattningarna som vi har är att icke-civiliserade eller så kallade ”primitiva” människor lever i stort lidande och konstant rädsla.

När vi tänker på ursprungsbefolkningar som fortfarande finns i världen eller på primitiva folk som levde före civilisationens uppkomst drar sig Mor Kultur vissa negativa bilder till minnes.

”Bilderna är ofta av människor som är sjukliga, hukandes halvnakna med missfärgade tänder, sökandes genom jungeln, korta, dåligt närda, levandes desperata liv i en fientlig miljö.”
– Thom Hartmann

Utan bofast jordbruk antar vi att dessa folk måste vara i en daglig kamp för att hitta mat. De lever ständigt i rädsla för att gå hungriga och i rädsla för de onda andarna runt dem.

Utan teknologi måste de leva efter naturens infall. Så hemskt det måste ha varit, att kämpa för att hinna med ditt byte samtidigt som att ligga ett steg före ditt rovdjur.

Mor Kultur säger åt oss att sådana människor inte är helt mänskliga. De hör inte hemma i historien, de hör till denna dystra plats kallad ”för-historia”. Som Daniel Quinn uttrycker det, vi får veta att det inte fanns någon mening i för-historien, inget uppnåddes förutom faktumet att det la grunden för vår ankomst – civilisationens ankomst när människan uppfyllde sitt öde och blev fullt mänsklig.

Dessa myter överlever bara därför att de flesta människor i vår kultur inte har blivit exponerade för några andra idéer. Vår historia berättar om kolonisering och hur vi förbättrade ”barbarernas” liv men vi lär oss lite om hur de faktiskt levde. ”Du behöver inte veta hur de levde”, säger Mor Kultur, ”det var en underlägsen livsstil och vi får det bra av att bli av med den. Det finns inget vi kan lära från dessa folk.”

Hur det verkligen är

Om man tar tiden att faktiskt undersöka så kallade primitiva folks liv kommer man att finna att de faktiskt inte lever i konstant rädsla.

De lever lyckliga och hälsosamma liv. Deras diet är mer varierad och mer näringsrik än vår.

De har färre degenerativa sjukdomar, de har långa starka fysiska kroppar och de dör inte alla vid 25; de avnjuter faktiskt en relativt lång livslängd.

De grymtar inte till varandra, istället har de komplexa talade språk. De har också andlig tro, stam-seder, rättssystem och långa historier.

Medan inomstam-strider på låg nivå äger rum regelbundet lever ursprungskulturer lyckligt ovetande om krigföring som vi känner det – den slags som syftar till att begå folkmord och utplåna levnadssätt.

Detta är inte att säga att en ursprunglig livsstil är perfekt. Självklart kan det bli stora problem och frågor. Men det är inte barbariskt och brutalt. De går inte runt och grymtar och slår varandra i huvudet med klubbor. Inte heller går de runt och begår hänsynslösa mord. ”Flugornas herre” är inte en korrekt representation av hur folk lever när de inte har strukturen av ett civilt samhälle.

När civilisationen har tagit kontakt med ursprungssamhällen hoppar de senare sällan av glädje och ger sig av och går med i tåget av ”framsteg och utveckling”. Ändå tvingar vi det på dem, med antagandet att deras livsstil är lägre stående. Vår kulturs mytologi föreslår att de inte vet vad som är bra för dem, så vi måste utbilda dem i civilisationens underverk.

Det finns värde i det ursprungliga sättet att leva. Det finns stora lärdomar för oss att lära. Faktum är att vi behöver lära oss om vi ska kunna stoppa oss själva från att förstöra världen. Det är inte de primitiva folken som inte vet vad som är bra för dem; det är vi.

Civilisation och andra faror del 4 - Krig och Klyftor

Översatt från kapitel 2 i boken Deep Green Resistance

En grundläggande dynamisk kraft i civilisationen är centraliseringen av makt och externaliseringen av konsekvenser. De senaste femtio åren har helt klart varit en sammanslagning av lössläppt korporativism, militarisering och ett systematiskt utnyttjande av fattiga, både inrikes (USA) och internationellt. För att kunna fortsätta med centraliseringen av makt, utbredningen av kapitalism och resursutvinning måste de vid makten förstöra traditionella, jordbaserade kulturer och öka social kontroll.

Förstörelsen av hållbara ungsprungskulturer är hänsynlös. Språk är en bra måttstock. Det finns ungefär 6 800 mänskliga språk, av vilka 750 är utdöda eller nästan utdöda. Av 300 nordamerikanska språk förväntas bara 30 överleva till 2050. Ungefär hälften av alla språk är hotade. Klyftan mellan rika och fattiga har fortsatt att öka hastigt. Den rikaste procentenhetens inkomst uppskattas till lika stor som de fattigaste 57 procenten. De tre rikaste personerna äger lika mycket som de fattigaste 10 procenten människor sammanlagt. Denna ojämlikhet förekommer både inom länder och mellan olika länder. 1992 var löneförhållandet mellan en VD och en genomsnittlig amerikansk arbetare 42 mot 1. År 2000 hade det växt till 525 mot 1.

Civilisationen är inte en hierarki, utan flera sammanflätade hierarkier och förtryckande system baserade på kön, ras och klass. Till exempel utför kvinnor två tredjedelar av arbetet i världen, tjänar mindre än 10 procent av lönerna och äger mindre än 1 procent av förmögenheterna. Vi kan göra liknande iaktagelser utifrån ras och klass.

Vissa säger att även de fattiga är rikare nu än någonsin tidigare i historien, vilket beror på hur man mäter "rikedom". (Men det är inte speciellt meningsfullt när den globala ekonomin är baserad på minskande tillgångar på ändliga resurser, vilket betyder att sådan "rikedom" är kortlivad och baserad på framtida fattigdom.) De kommande femtio åren åsido, de senaste femtio är talande. År 2007 var 57 procent av ungefär 6,5 miljarder människor undernärda, från 20 procent av en befolkning på 2,5 miljarder år 1950.

Denna rikedom- och välståndsklyfta är delvis en biprodukt av mantrat om att göra vinst till varje pris, men också av avsiktliga försök till att skada eller utarma, så att marginaliserade människor är mindre kapabla att göra motstånd mot ockupation och resursutvinning. Som vinnaren av Nobels fredspris och krigsförbrytaren Henry Kissinger sa: "Avbefolkning bör vara högsta prioritet för utrikespolitik riktad mot tredje världen, för den amerikanska ekonomin behöver stora och ökande mängder mineraler från utlandet, speciellt från mindre utvecklade länder." 

Internationell policy såsom strukturanpassningsprogram är bara den senaste formen av kolonialism. Dessa tvingar fattiga länder att höja skatteindrivning och minska statliga utgifter, sälja allmän mark och firmor till privata företag, och ta bort restriktioner för handel och vinstgenereringen. De har också blivit kritiserade från början för att dramatiskt öka fattigdom och ojämlikhet, ändra jordreformer och tvinga människor bort från jorden och in städernas slum.

Denna typ av politik går ofta hand i hand med uppmuntran att låna pengar från industrialiserade länder för att köpa infrastruktur eller handelsvaror från länderna i fråga, en av många tillämpningar som har resulterat i skyhöga skulder för utvecklingsländer. I vissa länder, till exempel Kenya eller Burundi, överstiger återbetalningen av lån med stor marginal spenderingen på sociala tjänster såsom sjukvård. Världens fattiga länder betalar av ungefär 26 miljoner kronor på skulder i timmen.

Det kan låta som gigantiska summor när vi jämför dem med våran hushållsbudget, men små jämfört med de 381 miljoner kronor USA spenderar på militären varje timme. Enligt Stockholm International Peace Research Institute, är världens militära utgifter uppe i 8,5 biljoner kronor. Även om utgifterna sjönk efter kalla kriget, så har de börjat stiga allt brantare i och med det så kallade kriget mot terrorn, och har nu närmat sig sin tidigare topp. USA spenderar nästan lika mycket som alla andra länder tillsammans, och har nyligen slagit sitt tidigare årliga utgiftsrekord från kalla kriget.

Sociala framsteg har skett under det senaste århundradet, speciellt när det gäller rättigheter för färgade och kvinnor. Men mänskliga samhällen baseras i slutändan på jorden, och global miljöförstörelse hotar att omvända framstegen som har gjorts. Ekonomiska kriser kommer att inträffa och förvärras, med de är svåra att förutsäga eftersom finans är ett påhitt. Men när det gäller den riktiga världens tillstånd, behövs ingen spekulation.

Mor Kultur

(Översatt från deep-ecology-hub.com)

Mor Kultur är en term som myntades av Daniel Quinn i boken Ismael. Den syftar på de underliggande antagandena som ständigt kommuniceras i ett samhälle. Mor Kultur förklarar hur världen blev så som den är och vad som är viktigt i livet.

Quinn menar att dessa förklaringar inte är tydliga. De är som ett lågt hummande som konstant spelas i bakgrunden. Du blir van vid det, du tar det för givet.

Hon talar till dig genom dina föräldrar, dina lärare och dina präster. Genom media: TV, filmer, böcker, dagstidningar, reklam. Och från politiker och företagsledare.

Här är några exempel på vad hon säger:

-Världen skapades för människan.
-Gå i skolan, sen kanske högskola, fixa ett jobb, gå i pension, och sen dö.
-Pengar ger dig frihet. 
-Vårt sätt att leva är det bästa som mänskligheten har upplevt.
-Två barn, en hund och ett vitt staket vore ganska mysigt.
-Människan har utvecklats över djuren.

Varenda kultur har en mor som viskar i dess öra. Självklart är modern som vi lyssnar på väldigt annorlunda från den som maorierna på Nya Zeeland, nordamerikas indianer eller Australiens aboriginer lyssnar på.

Först måste vi lära oss att identifiera och lyssna på vår kulturella mor. Sen kan vi ifrågasätta antagandena hon ger oss.

Civilisation och andra faror del 3 - Seriemord och massmord

Översatt från kapitel 2 i boken Deep Green Resistance

Den dominanta kulturen är inte bara en seriemördare - den har också minnesförlust. Hela arter och biomer är inte bara utplånade, utan bortglömda. Och vad värre är, de utraderas medvetet, suddas bort från historien. Folk känner inte igen kulturens mönster av förstörelse för de sörjer inte det som mördats och gått förlorat.

Alla vet väl vad en pingvin är? Namnet har inte alltid syftat på fåglarna från Antarktis. Namnet, som betyder den feta, syftade tidigare på garfågeln, havsfågeln som bebodde de atlantiska öarna i stora antal. Det var först när garfågeln jagats till utrotning (och sedan glömts av de flesta) som namnet flyttade till Sydpolen. Torsken är ett annat exempel. Rikligt med torsk simmade i havet utanför Newfoundland och östra Kanada. De var så många att det tog en lång tid att fiska dem till utrotningsgränsen. Men ändå kan du fortfarande köpa torsk i affären. Hur? För att namnet har tagits i marknadsföringssyfte. Om du köper något som märkts torsk, så får du inte längre äkta atlanttorsk (Gadus morhua). Istället får du något som blivit medvetet felmärkt: sebastes, Alaska pollock (Theragra chalcogramma), eller den giftiga oljefisken (Ruvettus pretiosus). Detta förekommer konstant i havsmatsindustrin - en art förintas, och ersätts sedan av en omdöpt eller medveteden felmärkt fisk. Och sen förintas också den och så fortsätter det.

Allt detta ger konsumenterna intrycket av att allt är lugnt. De kanske hör på nyheterna att hemska saker händer fiskar någonstans, men det finns fortfarande tillräckligt att köpa affären, så vad är problemet? Men om du tänker på det en sekund så är detta omdöpandet djupt stört. Det är som att komma hem och finna att en seriemördare har dödat din familj och ersatt dem med slumpmässiga människor från gatan, och döpt om dem efter dina döda släktingar. Mördaren sitter där i ditt hem, flinar och instisterar på att allt är bra.

Vi behöver inte känna till varenda offer av denna kultur för att slå tillbaka (även om varje nytt offer jag hör talas om fyller mig med än mer ivrighet att göra det). Men vi kan inte förstå allvarligheten och brådskan i våran situation, inte heller formulera en lämplig respons, utan att först förstå åtminstone några av dessa kriser.

Industriella förehavanden som är giftiga eller oförenliga med liv

Global uppvärmning orsakas av utsläpp av växthusgaser från användandet av fossila bränslen, och av andra industriella aktiviteter och markförstörelse. Halten av metan i atmosfären har ökat med ungefär 250 procent från förindustriella nivåer. Den förindustriella halten av koldioxid var ungefär 280 miljondelar. 2005 var den 379 miljondelar. 2010, 392 miljondelar. FN:s klimatpanel uppskattar att den skulle kunna nå mellan 541 och 970 miljondelar till år 2100. Hursomhelst anser många forskare att nivåerna måste hållas under 350 miljondelar för att undvika "oåterkalleliga katastrofala effekter."

Klimatmodeller förutser en temperaturökning på mellan 2,4 till 6,4 grader celsius under detta århundrade. En medelökning av detta skulle vara illa nog, men ökningen kommer inte att vara jämnt utspridd. Istället kommer vissa regioner uppleva mindre ökningar, medan andra regioner
får erfara allvarliga ökningar på upp till 8 grader celsius. Det kommer också att variera från år till år, vissa år några grader varmare och andra år några grader kallare. Dessa samlade effekter kommer att än mer bidra till de potentiella ytterligheterna. Ovanliga extrema väderförhållanden, såsom större stormar, som i vanliga fall inträffar var tionde år kan komma att inträffa varje år. Katastrofala händelser som vanligtvis inträffar en gång på hundra år kan komma att inträffa var tionde år.

Effekterna från utsläppen försenas eftersom det tar tid för extravärmen som fångas upp av atmosfären att hopa sig. De effekter vi ser idag är orsakade av utsläpp från tiotals år sedan, och de utsläpp som sker idag kommer också att ta tiotals år på sig för att nå full effekt. Även om utsläppen upphörde genast, så skulle existerande gaser bidra till global uppvärmning och stigande havsnivåer i minst ett tusen år. Dessutom blir uppvärmningen självstärkande efter en viss punkt. När tundran smälter kommer frusen organisk materia att töa och släppa ifrån sig stora mängder växthusgaser. Drastiska klimatförändringar kommer drabba många liknande biomer, och gör att de släpper ut ännu mer koldioxid.

Prognoser är en sak, men paleontologer har sett samband med global uppvärmning i alla jordens tidigare massutdöenden. Det allvarligaste massutdöendet, kallat "Det Stora Utdöendet", inträffade för en kvarts miljard år sedan och utplånade 96 procent av allt marint liv och 70 procent av alla landlevande ryggradsdjur. Ett massivt utsläpp av metan från havsbotten har beskyllts. För närvarande har uppvärmning i Arktiska havet orsakat metan att bubbla upp i stora mängder. NASA säger att en brytpunkt som kommer att leda till "katastrofala effekter" kommer att nås vid 2017. Andra hävdar att en sådan brytpunkt - kanske en av flera - redan har passerats. För många arter och kulturer som redan utrotats eller är på väg att bli det har denna punkt givetvis redan passerats.

Global uppvärming är högst brådskande, men lömskare former av föroreningar som förgiftar planeten döljer sig under ytan. Forskare vid Cornell University beskyllde 40 procent av alla mänskliga dödsfall på vatten-, luft-, och jordföroreningar. När jag talar utifrån min erfarenhet som sjukvårdare - och mina personliga erfarenheter av att se vänner och närstående drabbas av cancer och liknande sjukdomar - kan jag intyga att dö genom förorening är ett synnerligen fasansfullt sätt att duka under på. Det är inte snabbt eller smärtfritt, utan en utdragen nedgång i långsam kvävning (i de fall orsakade av luftföroreningar), och sår, utslag och tumörer (i de andra). Detta är till och med värre än myten om naturens obarmhärtiga käftar, att bli uppäten av en björn eller tiger är snabbt och skonsamt jämfört med en flämtande, hackig död orsakad av en sotig lunga. Tänk också på antalet dödsfall. Varje år dör 57 miljoner människor av alla orsaker, vilket betyder 23 miljoner av dem dör av förorening. Det är 63 000 om dagen eller lika med tjugoen 11:e septemberattacker (den amerikanska 11:e september, inte den chilenska) varje dag.

Bördan av miljömördandet känns mest för de fattiga. I Kinas spirande städer, orsakar röken från kolbrännande kaminer 300 000 människors död varje år. Och det har länge varit ett känt faktum att föroreningsspyende industriella anläggningar och farliga avfallsplatser oftare placeras i områden som befolkas av färgade människor, snarare än på platser där fler vita människor bor.

Även om jordbruks- och reningsproblem orsakar avrinning och vattenförgifting, så är industrin den huvudsakliga syndaren. När industrin stannar av eller minskar, så sjunker föroreningsnivåerna genast. Ett strömavbrott 2003 orsakade ett sådant minskande av luftföroreningar. Tjugofyra timmar efter att strömavbrottet inträffade sjönk svaveldioxidnivåerna med 90 procent och ozonhalter i stratosfären med 50 procent.

Mer lömska typer av föroreningar är inte lika responsiva. Tåliga organiska föroreningar, gifter som lagras och magnifieras i kroppsfettet, har blivit globalt förekommande. Dessa föroreningar finns kvar i århundraden, och kan släppa ut mer gifiga biprodukter då de bryts ned. Denna kris kräver omedelbara åtgärder för att förhindra vidare ackumulation.