Survival International - Brasiliens mörka sida

Översatt från Survival International.

Brasilien: namnet väcker tankar om karneval, Copacabana och fotbolls-VM.

Men skrapa på ytan och du kommer upptäcka den mörkare sidan, för det som saknas i den allmänna uppfattningen om Brasilien är den chockerande behandlingen av dess ursprungliga invånare.

Dess fotbollsarenor är byggda på indianmark, och dess nyvunna rikedomar kommer från fördrivningen av indianerna och stölden av deras mark.

Nu planerar Brasilien ett nytt angrepp på ursprungsfolken: inriktat på de marker som de har lyckats behålla.

Agera eller Donera

Fotbolls-VM:s spöken 

När de första européerna anlände i Brasilien år 1500 var det hem åt mer än 10 miljoner indianer. Fem århundraden av mord, tortyr, sjukdomar och exploatering plågade denna befolkning, och på 1950-talet hade deras antal sjunkit till rekordlåga 100 000.
 
Den framstående senatorn och antropologen Darcy Ribeiro uppskattade att en stam utrotades varje år under det förra seklet. Han förutspådde också att inte en enda indian skulle finnas kvar år 1980. Nästan 1 500 stammar tros ha utrotats sedan år 1500. 

Andra är så decimerade att de utgörs av mindre människor än en startelva i fotboll:

5: Akuntsu (Rondônia)
4: Juma (Amazonia)
3: Piripkura (Rondônia)
2: Indianerna i floden Tapirapé (Maranhão). (En misstänks ha dött)
1: "Den sista av sin stam" / "Mannen i hålet" (Rondônia)
   

De sista medlemmarna av Akunstufolket. Alla andra medlemmar har utplånats. ©Survival

Arenorna

Den minsta arenan, i Curitiba (kapacitet: 41 456), skulle få plats med den största stammen i Amazonas (Tikuna: befolkning 40 000) och ändå ha plats över.

Den största arenan är Maracanã i Rio (kapacitet: 76 804). Publiken kommer vara betydligt större än Brasiliens största stam, Guarani (befolkning: 51 000) av vilka några bor endast 50 km från Rio.

Arenorna i Rio de Janeiro, São Paulo, Porto Alegre och Curitiba

Dessa städer ligger i stater som idag har några av de mest akuta konflikterna när det gäller mark. Stammarna som lever i södra Brasilien - Guarani Mbyá, Guarani Ñandeva, Kaingang, Xokleng och Xetá - bebor pyttesmå stycken mark, eftersom kolonisatörerna har stulit det mesta av deras territorium.

Hotad stam: Xetá blev nästan helt utplånade under 50-talet, då deras mark togs ifrån dem. År 1999 var det bara 8 av dem kvar, tre män och fem kvinnor, alla släktingar.

Guarani har fått se sina ärvda marker stulna ifrån dem utav ranchägare och sockerrörsbönder, som har skövlat deras skogar. De har ingenstans att bo utom vid vägkanten. © Paul Borhaug/Survival International

Maracanã, Rio de Janeiro

Maracanã är ett ursprungligt Tupi-ord som betyder papegoja. (Det kan också syfta på maraca-na - ett skramlande med fröer som används av Guarani under religiösa ceremonier). Det riktiga namnet är Estádio Mário Filho.

När ombyggnationen av arenan inför VM började, blev en grupp på 70 indianer från 17 olika stammar som ockuperade en övergiven 1800-talsbyggnad bredvid arenan vräkta, och deras hem förstört, för att göra plats åt en enorm parkeringsplats och byggandet av ett fotbollsmuseeum. Indianerna ville att byggnaden skulle bevaras som ett kulturcentrum för ursprungsfolk.

Denna koloniala herrgård var hem åt det första institutet för forskning i ursprungskulturer i Brasilien 1910. Snart efter blev det huvudkontor åt den indianska beskyddarverksamheten som idag kallas FUNAI. Fram till 1978 var det centrum för de brasilianska indianstammarnas museum. 

Utrotad stam: Goitacá-stammen som levde längs Rios kust utrotades under en väpnad konflikt med de europeiska kolonisatörerna.

Cuiabástadion, Mato Grosso

Stammar som bor i detta område inkluderar Nambiquara, Umutina och Pareci.

Umutina decimerades av mässling och andra sjukdomar. Antalet var 400 år 1862, vid 1943 hade bara 73 överlevt. Deras antal håller nu sakta på att återhämta sig.

Nambiquara fick lida stort när motorvägen BR-364, finansierad av Världsbanken, drogs genom den bördiga dal som var deras hem. De var 7000 år 1915, men 1975 återstod bara 350 av dem.

Idag uppgår Nambiquarabefolkningen till 2000, men deras land invaderas fortfarande av diamantjägare, timmerbolag och ranchägare.   

"De fick möta hundar, kedjor, Winchesters, maskingevär, napalm, arsenik, kläder kontaminerade med smittkoppor, falska certifikat, förflyttning, deporteringar, motorvägar, stängsel, eldar, boskap, stadgande av lagar och nekande av fakta." - Darcy Ribeiro, brasiliansk senator och antropolog.

Hotad stam: 1 400 km från Cuiabá (ungefär halvvägs mellan Manaus och Cuiabás arenor) lever Kawahiva, en av de mest hotade av världens okontaktade stammar.

En ung nambiquaraman fotograferad av den kände antropologen Claude Levi-Strauss 1938.

Belo Horizontestadion, Minas Gerais

Ungefär 100 km nordöst om Belo Horizonte ligger ett område kallat "Fazenda Guarani", befolkad av Krenak och Pataxóindianer. Båda grupper led enorma förluster då de försökte motstå den utvidgande koloniala fronten. 

På 60-talet upprättade den brasilianska staten två hemliga fängelser som drevs av militärpolisen för att straffa och reformera ursprungsfolk som motsatte sig invasionen av deras land. En för detta fånge kallade dem för koncentrationsläger där indianer tvingades arbeta, och misshandlades och sattes i isolering om de vägrade. "Jag var fånge där i tolv år. Polisen slog oss Krenak så mycket att vi blev tvungna att bada i vatten och salt efteråt." - Manelão Pankaruru.

Hotad stam: Idag uppgår antalet Krenak till 350.

Manausstadion

Manaus, staten Amazonas huvudstad, är den enda VM-värden i Amazonas. Arenan är byggd för att efterlikna en flätad korg typisk för ursprungsbefolkningen.

Utrotad stam: Manaus döptes efter den utrotade Manáosstammen. De slogs mot portugisiskt herravälde i regionen, ledda av sin stora ledare Ajuricaba som förenade flera stammar i motstånd men som till slut besegrades.

Manaus växte massivt under det sena 1800-talet tack vare rikedomar genom gummiboomen. Tiotusentals ursprungsmänniskor förslavades och tvingades att utvinna gummi. Fruktansvärda grymheter begicks mot indianerna - tusentals dog av tortyr, sjukdomar och undernäring. Några indianer undgick slaveriet genom att dra sig tillbaka till de avlägsna övre bifloderna i Amazonas där de idag undviker kontakt med nationalsamhället.

Etthundra kilometer från Manaus ligger Waimiri Atroariindianernas land. Från 1700-talet motsatte sig denna stam tappert invaderande jägare och gummiutvinnare, och många dog i våldsamma konflikter, men kontakt etablerades på 70-talet när staten drog en motorväg genom deras land. Hundratals dog av sjukdomar och i våldsamma sammandrabbningar med armégrupper som sattes in för att slå ner på deras motstånd mot vägen. General Gentil Nogueira Paes sade, "Vägen måste slutföras, även om vi måste öppna eld mot dessa mordiska indianer för att göra det. De har redan trotsat oss mycket och de står i vägen för byggandet." Brasiliens nationella sanningskommission utreder förbrytelserna mot Waimiri Atroari från denna period.

Hotad stam: Vid 1988 hade Waimiri Atroaris befolkning sjunkit från 6000 till endast 374. Idag är de över 1 500. Minst en grupp okontaktade indianer antas leva i deras område.

Hotad stam: Endast 370 km från Manaus finns två okontaktade stammar. Brasilien är hemvist för fler okontaktade stammar är något annat land: FUNAI uppskattar att det finns upp mt 80 okontaktade grupper. Många, såsom Kawahiva och Awá, är på flykt medan tungt beväpnade timmerbolag och ranchägare hotar deras regnskog.

En Waimiri Atroariman visar barnen hur man tillverkar en pil. © Fiona Watson/Survival

Brasíliastadion

Hotad stam: Endast fem timmar med bil från Brasília, har små grupper av indianer gömt sig i de stora taggiga buskmarkerna. De är Avá Canoeiro, som nu bara är 24 stycken - de sista resterna av en stolt och stark stam som har varit på flykt sedan 1780, och nu lever på gränsen till utrotning. Under det tidiga 1980-talet flyttade hundratals byggnadsarbetare in för att bygga ett vattenkraftverk på Tocantinsfloden, på Avá Caneiroland.

Dammens sjö dränkte indianernas sista tillflyktsort och jaktmarker. Medan bygget började, satte FUNAI igång ett brådskande uppdrag för att kontakta återstående grupper - det blev snart uppenbart att väldigt få Avá Canoeiro kvarstod. 1983, kontaktade de ett par Avá Canoeiro, Iawi och Tuia, och Tuias mamma och moster Matcha och Naquatcha. Den lilla gruppen hade överlevt en brutal massaker 1962, och hade sedan spenderat 20 år gömda i grottor högt uppe i bergen.

Iawi och Tuia hade fått två barn, Trumak och Putdjawa som har en son vid namn Paxeo med en Tapirapé indian.
  
En annan liten grupp Avá Canoeiro, som uppgår till ca ett dussin personer, kontaktades 1973. Nästan alla var ärrade av kulor avlossade av män betalade av Camaguaranchen, som ägdes av en brasiliansk bank. De hittades boende i ett träsk - deras sista tillflykt på vad som hade varit deras jaktmarker, nu uppdelad med taggtrådsstängsel - och de led av undernäring.  Det mesta av Avá Canoeiros område översvämmades av Serra da Mesadammen 1998, femton år efter att det först kontaktats. © Walter Sanches/FUNAI

De nordöstra arenorna i Recife, Salvador, Fortaleza och Natal

Av de 23 stammar på den nordöstra kusten, är det bara Fulnio som behållit sitt språk.

Detta område var ett av de tidigaste att koloniseras. Idag är det plats för några av de mest bittra konflikterna rörande mark. Pataxo Hã Hã Hãe har kämpat för markrättigheter i årtionden, samtidigt som de har varit utsatt för våldsamheter och mord på deras ledare. 

Sex timmar med bil från Salvador blir Tupinambáindianerna mål för polisen, som har utfört razzior och vräkt dem från deras land till förmån för boskapshållare. I augusti 2013 blev fyra Tupinambá mördade och deras kroppar stympade, och 26 hus förstörda.