Handling säger mer än ord - Derrick Jensen

Derrick Jensen är en begåvad författare som skrivit många tjocka böcker. Den här texten är från 2003, eller 1998, jag vet inte riktigt. Men det spelar ingen roll för den blir ändå mer aktuell för varje dag. Jag översatte den från http://theanarchistlibrary.org/library/derrick-jensen-actions-speak-louder-than-words

Varje morgon när jag vaknar ställer jag mig frågan om jag borde skriva eller spränga en damm. Jag intalar mig själv att jag borde fortsätta skriva, även om jag inte är säker på att det är rätt. Jag har skrivit böcker och varit involverad i aktivism, men det är varken bristen på ord eller bristen på aktivism som dödar laxen här i nordvästra USA. Det är dammarna.

Den som vet något om lax vet också att dammarna måste bort. Den som vet något om politik vet att dammarna kommer bestå. Forskare studerar, politiker och företagare ljuger och fördröjer, byråkrater håller offentliga bluffsammanträden, aktivister skriver brev och pressmeddelanden, och laxen dör fortfarande. 

Tragisk nog är jag inte ensam i min oförmåga eller ovilja att agera. Medlemmar i det tyska motståndet mot Hitler mellan 1933 och 1945, till exempel, uppvisade en slående blindhet allt för bekant: Trots att de visste att Hitler måste avsättas för att en "anständig" regering skulle kunna installeras, spenderade de mer tid åt att skapa skriftliga versioner av denna teoretiska regering än åt att faktiskt försöka få bort honom från makten. Det var inte brist på mod som orsakade denna blindhet utan snarare ett missvisande sinne för moral. Carl Friedrich Goerdeler till exempel, trots sin outtröttlighet i försöken att skapa denna nya regering, var starkt emot att mörda Hitler, eftersom han trodde att om bara de båda fick sitta ner ansikte mot ansikte så skulle Hitler kanske ge efter.  

Vi lider också av denna blindhet och måste lära oss att skilja på riktiga och falska hopp. Vi måste utesluta falska hopp, som förblindar oss för riktiga möjligheter. Är det verkligen någon som tror att våra protester kommer göra att Weyerhaeuser eller andra multinationella timmerbolag slutar förstöra skogarna? Är det verkligen någon som tror att samma företagsledare som säger att de "hoppas att laxen utrotas så att vi bara kan få forsätta att leva" (Randy Hardy från Bonneville Power Administration) kommer att agera på något annat sätt än att uppfylla sina begär? Är det verkligen någon som tror att en exploateringsmodell lika gammal som vår civilisation kan stoppas genom lagstiftning, domstolar eller på något annat sätt än ett totalt förkastande av tänkesättet som arrangerar exploateringen, tillsammans med handligar som grundas i detta förkastande? Är det verkligen någon som tror att de som förstör världen kommer sluta för att vi frågar snällt eller för att vi står fredfullt i armkrok framför deras kontor?

Det kan inte vara många som fortfarande tror att statens syfte är att skydda sina medborgare från handlingarna av de som förstör. Sanningen är det motsatta:

Den politiska ekonomen Adam Smith hade rätt när han noterade att statens huvudsakliga syfte är att skydda de som styr ekonomin från skadade medborgares ilska. Att förvänta sig att institutioner skapade av vår kultur ska göra annat än att förgifta vatten, skövla bergssluttningar, utplåna alternativa levnadssätt och utföra folkmord är oförlåtligt naivt.

Många tyska konspiratörer tvekade inför att få Hitler bort från makten efterom de hade svurit lojalitet mot honom och hans regering. Deras samveten orsakade större tvekan än deras rädslor. Hur många av oss måste fortfarande ta itu med missledda kvarlevor av en tro på denna regerings legitimitet till vilken vi, redan som barn, svurit trohet? Hur många av oss klarar inte av att ta steget mot våldsamt motstånd eftersom vi fortfarande tror att systemet på något sätt kan reformeras? Och om vi inte tror det, vad är det vi väntar på? Som Shakespeare så riktigt påpekade, "den inre rösten gör oss alla fega."

Man kan tycka att jag överdriver min poäng genom att jämföra vår regering med Hitlers. Jag är inte säker på att laxen håller med, eller lodjuren, eller folket i Peru, Västpapua, Indonesien eller vilken annan plats som helst där folk betalar med sina liv för vår kulturs verksamheter. 

Om vi ska överleva, så måste vi inse att vi dödar genom handlingslöshet lika säkert som handling. Vi måste inse att, som Hermann Hesse skrev, "Vi dödar när vi blundar för fattigdom och lidande. Vi dödar när, eftersom det är lättare, vi tillåter, eller låtsas godkänna förtvinade sociala, politiska, pedagogiska, och religiösa institutioner, istället för att målmedvetet bekämpa dem."

Den centrala - och på många vis den enda - frågan i vår tid är denna: Vad är kloka, passande och effektiva åtgärder mot vansinnigt destruktivt beteende? Ofta kan de som jobbar för att minska förstörelsen tydligt beskriva problemen. Vem skulle inte kunna det? Problemen är varken subtila eller kognitivt utmanande. Men när vi konfornteras med den emotionellt skrämmande uppgiften att forma ett svar på dessa klart olösliga problem, drabbas vi oftast av bristande mod och fantasi. Gandhi skrev ett brev till Hitler där han bad honom att sluta begå grymheter och blev förbryllad över att det inte fungerade. Jag fortsätter att skriva brev till redaktören på den lokala nyhetstidningen där jag påpekar osanningar och förvånas ständigt över nästa absurditet.

Jag hävdar inte att ett välinriktat program av lönnmord skulle lösa alla våra problem. Om det var så enkelt, skulle jag inte skriva detta. Att mörda Slade Gorton eller Larry Craig, till exempel, två senatorer från nordväst vilkas arbete kan beskrivas som oupphörligt miljömord, skulle förmodligen inte minska förstörelsen mer än det skulle göra genom att skriva ett brev. Varken unika eller ensamma är Gorton och Craig endast verktyg för utförandet av miljömord, precis som dammar, företag, motorsågar, napalm och kärnvapen. Om någon mördade dem, skulle andra ta deras plats. De miljömördande program som härstammar specifikt i Gorton och Craigs skadade psyken skulle dö med dem, men den delade naturen av impulserna inom vår kultur skulle fortsätta med full kraft, och göra ersättandet lika enkelt som att köpa en ny hacka.

Hitler valdes lika lagligt och "demokratiskt" som Craig och Gorton. Hitler manifesterade också sin kulturs dödsbegär tillräckligt briljant för att fånga hjärtat på de som röstade honom till makten och för att bevara lojaliteten hos de miljoner människor som aktivt utförde hans planer. Hitler, som Craig och Gorton, som George Weyerhaeuser och andra direktörer, agerade inte på egen hand. Så, varför gör jag då skillnad på dem?

Det nuvarande systemet har redan börjat kollapsa under vikten av sitt ekologiska överskridande, och det är här vi kan hjälpa till. Då vi har riktat vår lojalitet bort från vår kulturs illegitima ekonomiska och statliga organ och mot jorden, måste vårt mål bli att att skydda, genom alla möjliga medel, de mänskliga och icke-mänskliga invånarna i våra hemtrakter. Vårt mål, precis som rivningsarbetare vid en byggnad, måste bli att stödja kollapsen av vår kultur, så att den gör slut på så lite liv som möjligt när den faller.

Diskussion förutsätter distans, och det faktum att vi diskuterar om våld är passande säger mig att vi inte bryr oss tillräckligt. Det finns en typ av åtgärd som inte kommer ur diskussion, från teori, utan istället från våra kroppar och från jorden. Denna åtgärd är honungsbiet som sticker för försvara sin kupa; det är grizzlybjörnen som anfaller tåget för att skydda sina ungar; det är Zapatistan Cecelia Rodriguez som säger, "jag har en fråga till de män som våldtog mig. Varför dödade ni mig inte? Det var ett misstag att låta mig leva. Jag kommer inte att hålla tyst - det traumatiserade mig inte till en grad av förlamning." Det är Ogoniaktivisten Ken Saro-Wiwa, som mördades av den nigerianska regeringen på Shells uppmaning, vars sista ord var "Herren, ta min själ, men kampen fortsätter!" Det är alla de som deltog i upproret i Warzawagettot. Det är Sitting Bull, Crazy Horse och Geronimo. Det är laxen som slår sig själva mot betongen, användandes det enda de har, sitt eget kött, för att försöka bryta ned det som håller dom borta från sitt hem.       

Jag tror inte att frågan om att använda våld eller inte är den rätta. Istället, bör frågan vara: Känner du förlusten tillräckligt? Så länge vi diskuterar detta i det abstrakta, har vi fortfarande för mycket att förlora. Om vi i våra kroppar känner gränslösheten och tomheten i det som vi dagligen förlorar: intakta naturgemenskaper, timmar sålda för lön, barndomar förlorade till våld, kvinnors möjlighet att gå orädda, så vet vi precis vad vi ska göra.

Civilisation och andra faror del 6 - Ökenspridning och överfiske

Matkrisen är djupt sammanlänkad till två andra ekologiska kriser: grundvattensänkning och jordförlust. Industriell vattenkonsumtion torkar ut floder och sväljer hela grundvattenreserver över hela världen. Även om ytligt grundvatten gradvis kan fyllas på av regnet, använder många gårdar och industrier djupa brunnar med kraftiga pumpar när dessa reserver sinar för att komma åt fossilt grundvatten, som inte fylls på av regnet. Skiftet till industriellt borrande efter vatten - i princip vattengruvdrift - har orsakat stora sänkningar av grundvattennivån. I Indien till exempel, har djupa elektroniska brunnar använda av storskaliga monokulturella gårdar orsakat en stor sänkning av grundvattennivån. Det betyder att hushållsbönder som använder manuella brunnar förlorar sina vattentillgångar, en katastrof som har orsakat en dramatisk ökning av självmord. Uppskattningsvis hälften av alla manuellt grävda brunnar i Indien - upp till 95% av alla brunnar i vissa regioner - är nu uttorkade och driver på övergivningen av byar på landsbygden.

I odlingsregionerna i centrala Kina sjunker grundvattennivåerna med 3 meter per år, och upp till dubbelt så snabbt i andra områden. Kinas veteproduktion föll med 34 miljoner ton mellan 1998 och 2005, ett glapp större än hela Kanadas årliga veteproduktion. I Saudi Arabien (och i andra länder), är teknologin som används för att borra brunnar numera en modifierad version av oljeborrning, eftersom många brunnar måste överskrida en kilometers djup för att nå färskt vatten.

Tillgång till grundvatten har alltid tillåtit jordbrukare att ibland använda mer vatten än mängden nederbörd från året innan, men nu har jordbruk över hela världen blivit beroende av dess överanvändning. Och dräneringen av grundvattnet genom djup borrning är helt driven och beroende av en högst industrialiserad kultur. Utan industriellt maskineri skulle även det mest ohållbara samhället begränsas till att använda samma mängd vatten som grundvattenreserverna naturligt kan fyllas på med varje säsong. Dessutom är mängden vatten som industri och jordbruk använder väldigt mycket större än mängden som hushållen använder, och vanligtvis mindre än 1 procent av hushållsvattnet används som dricksvatten.

En av de mest hotfulla kriserna är utarmningen av matjorden och ökenspridningen. Det tar tusen år för marken att skapa några centimeter matjord. För tillfället förloras matjorden i en takt tio till tjugo gånger snabbare än den kan återhämta sig. I sin bok Dirt: The Erosion of Civilizations, har geologen David Montgomery spårat tidigare civilisationers kollaps till utarmningen av jorden de var beroende av. Han uppskattar att ungefär 1 procent av jordens matjord försvinner varje år. Enligt United Nations University kan Afrika redan år 2025 endast ha tillräckligt med intakt jord för att föda 25% av sin befolkning. 

Ökenspridning orsakas främst av överodling, avskogning, överbete och klimatförändringar. Ungefär 30% av jorden riskerar att förvandlas till öken. 52 000 kvadratkilometer förvandlas till öken varje år; ungefär en likvärdig yta som Hong Kongs blir till öken varje vecka. FN rapporterar att ökenspridning hotar livsuppehället för en miljard människor i 110 länder.
Mer mark gjordes till odlingsmark i de tre årtionden som följde 1950 än i de femton årtiondena som följde år 1700. Odlad mark täcker nu ungefär en fjärdedel av jordens landyta, men ungefär 40% av världens jordbruksmark har utarmats de senaste femtio åren. Större utvidgning av jordbruket för att sprida sig bortom skadad mark är inte längre ett alternativ - människor bebor redan 98% av de områden där ris, vete och majs kan odlas. Kanadensiske forskaren Peter Salonius uppskattar att så fort oljan tagit slut, kommer jorden vara så utarmad att planeten endast kan försörja mellan 100 och 300 miljoner människor.

Konsumtionen av fisk och skaldjur har tredubblats sedan 1950. Tack vare överfiske har 90% av de stora fiskarterna i haven försvunnit mellan 1950 och 2003, och de som finns kvar är mindre. Sen dess har industriellt fiske fortsatt att fiska mer för varje år. Vid mitten av detta århundrade har forskare uppskattat att alla fiskbestånd har kollapsat. Bottentrålning, en form av industriellt fiske som innebär att man drar stora nät längs med havsbotten, utplånar hela områden på botten i vad som är "det mest destruktiva av alla handligar som människor utför i havet." Var sjätte månad drar trålare igenom ett område lika stort som det kontinentala USA.

Den atlantiska soldatfisken är bara en av alla varelser som decimerats av denna metod. Dessa fiskar kan bli upp till 75 cm och leva i upp till 150 år. Eftersom de är så långlivade och sena med att nå mogen ålder, och eftersom de producerar färre ägg än de flesta andra fiskar, så tar det längre tid för dem att återhämta sig. Bottentrålningens övergrepp är oupphörlig. Soldatfiskens stim nära Australien har minskat med 90% på ett årtionde.

Den atlantiska soldatfisken spenderar mycket av sin tid samlade i stora stim. Ny forskning har bekräftat att fiskar är intelligenta och sociala varelser. Dr. Culum Brown från Univeristy of Edinburgh skriver, "Inom många områden, såsom minnesförmåga, matchar eller överstiger deras kognitiva styrka "högre" ryggradsdjur, inklusive icke-mänskliga primater". Dr. Brown, tillsammans med Kevin Laland och Jens Krause, hävdar också att "fiskar har en otrolig social intelligens, och bedriver machiavelliska strategier för manipulation, straffutdelning och försoning, uppvisar stabila kulturella traditioner och samarbetar för att övervaka rovdjur och fånga mat. Dessutom känner de igen sina "stimkamrater" och har långtidsförhållanden, följer andras förhållanden och bygger komplexa tillhåll. Fiskarnas rika sociala liv  - forskarna ovan använder benämningen "kultur" - ignoreras förstås av de som underlättar deras industriella decimering.

Precis som många andra resursutvinningsindustrier, skulle inte storskaligt kommersiellt fiske vara ekonomiskt gångbart utan stora statliga bidrag. Ekonomer har räknat ut att kostnaden för att fånga och marknadsföra fisk nästan är dubbelt så stort som värdet på den globala fångsten. Ingen av dessa beräkningar inkluderar förstås de riktiga miljökostnaderna för förstörelsen av de biomer som täcker en majoritet av jordens yta.