"The Original Affluent Society" är en inflytelserik essä från 1966 av antropologen Marshall Sahlins, som styrde antropologin bort från tankar om människans ursprungliga levnadssätt - jakt och samlande - som slitsamt, fattigt och olyckligt, till att det snarare varit motsatsen. Tills kom vi på att vi kunde bygga civilisationer istället för att bara må bra.
Nedan en svensk översättning, originalet finns här.
Jägar-samlare
Jägar-samlare konsumerar mindre energi per capita årligen än någon annan grupp människor. Men om tar sig för att undersöka saken, så var det ursprungliga överflödssamhället inget annat än just jägarens - i vilket hela folkets materiella önskningar enkelt tillfredsställdes. Genom att acceptera att jägare är välbärgade är därför att inse att det nuvarande mänskliga tillståndet där människan slavar för att överbrygga klyftan mellan sina obegränsade begär och sina otillräckliga medel är en moderna tiders tragedi.
Det finns två möjliga vägar till välstånd. Begär kan "enkelt tillfredsställas" antingen genom att producera mycket eller att önska litet. Det välbekanta sättet, det Galbraitheanska - baserat på konceptet med marknadsekonomier - hävdar att människans begär är enorma, för att inte säga gränslösa, samtidigt som hennes medel är begränsade, även om de kan förbättras. Alltså kan klyftan mellan medel och begär minskas genom industriell produktivitet, åtminstone till den punkt då "livsnödvändiga varor" blir rikliga. Men det finns också en Zenväg till välstånd, som menar att människans materiella begär är begränsade och fåtaliga, och tekniska medel oföränderliga men på det hela tillräckliga. Genom att uppta Zenstrategin, kan ett folk åtnjuta ett enastående materiellt överflöd - med en låg levnadsstandard. Detta, tror jag, beskriver jägarna. Och det hjälper till att förklara några av deras mer märkliga ekonomiska beteenden: deras "slösaktighet" till exempel - tendensen att i ett svep konsumera allt de har. Fria från marknadens besatthet av underskott, kan jägarens ekonomiska benägenheter vara mer genomgående baserade på överflöd än våra egna.
Destutt de Tracy, den "fiskblodade borgardoktrinären" han kanske var, tvingade åtminstone Marx att erkänna att "i fattiga nationer är folket belåtna", medan i rika nationer, "är de i allmänhet fattiga".
Missuppfattningens källor
"Knapp hushållsekonomi", "begränsad fritid med undantag för exceptionella omständigheter", "ständig jakt på mat", "magra och relativt opålitliga" naturresurser, "frånvaro av ekonomiskt överskott", "maximal energi från ett maximalt antal människor", så lyder den genomsnittliga antropologiska uppfattningen av jakt och samlande. Den traditionella dystra synen på jägarens situation går tillbaka till tiden då Adam Smith skrev, och förmodligen till tiden innan någon överhuvudtaget skrev. Förmodligen var det en av de första distinkt neolitiska fördomarna, ett ideologiskt omdöme av jägarens förmåga att utnyttja jordens resurser och som väl passade den historiska uppgiften att beröva honom dessa. Vi måste ha ärvt det med Jakobs säd, "du skall utbreda dig åt väster och öster och norr och söder", till nackdel för Esau som var den äldre sonen och listiga jägaren, men i en känd scen berövades sin förstfödslorätt.
Nuvarande låga tankar om jägar-samlarekonomin behöver inte tillskrivas neolitisk etnocentrism. Borgarklassens etnocentrism duger också. Den existerande företagsekonomin förespråkar samma dystra slutsatser om jägarlivet. Är det så paradoxalt att påstå att jägare har välbärgade ekonomier, trots sin absoluta fattigdom? Moderna kapitalistsamhällen, hur rikligt utrustade de må vara, ägnar sig åt propositionen om underskott. De ekonomiska medlens otillräcklighet är den första principen för världens rikaste befolkningar.
Det marknadsindustriella systemet inrättar underskott, på ett sätt helt utan motsvarighet. Där produktion och distribution fastställs genom prisförhållanden, och alla livsuppehällen är beroende av att erhålla och spendera, blir de materiella medlens otillräcklighet den tydliga, beräkningsbara startpunkten för ekonomisk aktivitet.
Entrepenören konfronteras med alternativa investeringar av ett begränsat kapital, arbetaren (förhoppningsvis) med alternativa valmöjligheter till lönsam anställning, och konsumenten... Konsumtion är en dubbel tragedi: vad som börjar i otillräcklighet slutar i utslagning. Genom att sammanföra en internationell arbetsdelning, gör marknaden tillgänglig en bländande samling produkter: alla dessa Bra Saker i ens omgivning- men aldrig alla inom räckhåll. Värre ändå, i detta spel om konsumentens fria val, är varje förvärv samtidigt en förlust eftersom varje köp är ett föregående för någonting annat, i allmänhet endast marginellt mindre önskvärt, och i vissa fall mer önskvärt, som kunde ha erhållits istället. Meningen om "ett liv i hårt arbete" lades unikt på oss. Underskott är domen som förordnas av vår ekonomi. Och det är från just denna bekymrade utsiktspunkt som vi ser tillbaka på jägare. Men om den moderna människan, med alla sina teknologiska fördelar, fortfarande saknar möjligheter, vilken chans har då den nakna vilden med sin ynkliga pil och båge? Genom att ha utrustat jägaren med borgardrifter och paleolitiska redskap, dömer vi hans situation som hopplös på förhand.
Men underskott är inte en inneboende egendom för tekniska medel. Det är ett förhållande mellan medel och ändamål. Vi bör vidhålla den empiriska möjligheten att jägare har som uppgift att uppnå hälsa, ett ändligt mål, och att pil och båge är tillräckligt för detta ändamål.
Den antropologiska läggningen att överdriva den ekonomiska ineffektiviteten hos jägarna förekommer i synnerhet genom ett orättvist jämförande med neolitiska ekonomier. Jägare, som Lowie blankt uttryckte det, "måste arbeta hårdare för att överleva än odlare och uppfödare". På denna punkt har evolutionär antropologi i synnerhet funnit det passande, till och med teoretiskt nödvändigt, att använda sig av den vanliga ogillande tonen. Etnologer och arkeologer hade blivit neolitiska revolutionärer, och sin entusiasm för Revolutionen skydde de inga medel i att fördöma den Gamla (Stenålders) Regimen. Det var inte den första gången som filosofer skulle degradera mänsklighetens tidiga stadium till naturen snarare än kulturen. (En man som spenderar hela sitt liv åt att följa efter djur och döda dem för föda, eller att förflytta sig från en bärbuske till en annan, lever egentligen själv precis som ett djur". Jägarna således nedgraderade, och antropologin blev friare att prisa det Neolitiska Stora Steget Framåt: ett i huvudsak teknologiskt framsteg som förde med sig en "allmän tillgänglighet till fritid genom frigörandet från rent födoskaffande uppgifter". I en inflytelserik essä om "Energi och kulturens evolution", förklarade Leslie White att den neolitiska perioden genererade ett "ett stort framsteg i kulturell utveckling... som en konsekvens av den stora ökningen i mängden energi som utnyttjas och kontrolleras årligen genom jordbruk och djurhållningsmetoder." White förhöjde vidare den evolutionära konstrasten genom att specificera mänskliga ansträngningar som den huvudsakliga energikällan för den paleolitiska kulturen, i motsats till de domesticerade växt- och djurresurserna i den neolitiska kulturen. Denna fastställning av energikällorna möjliggjorde en låg och precis bedömning av jägarnas termodynamiska potential som utvecklats av den mänskliga kroppen: "genomsnittliga kraftresurser" på en tjugondels hästkrafter per person - även då, genom att eliminera den mänskliga ansträngningen från det neolitiska kulturföretaget, verkade det som om människor hade frigjorts av någon sorts arbetsbefriande apparat (domesticerade växter och djur.) Men Whites problematik är uppenbart missuppfattad. Den huvudsakliga mekaniska energin tillgänglig för både paleolitisk och neolitisk kultur är den som tillhandahålls av människor, omvandlad i båda fallen från växt- och djurkällor, så att, med försumbara undantag (det enstaka direkta användandet av icke-mänsklig kraft), mängden energi som utnyttjas per person och år är samma i paleolitiska och neolitiska ekonomier - och ganska konstant genom människans historia fram till den industriella revolutionen.
Oerhört varierad kost
Hur olönsam Australiens eller Kalaharis öken än kan vara för jordbruk, eller för vardaglig europeisk erfarenhet, så är det en källa till under för den oinsatte observatören "hur någon kan överleva på en sådan här plats". Slutsatsen att de infödda precis håller sig över existensminimum är benägen att förstärkas av deras oerhört varierade kost. Vanligtvis inkluderande objekt som döms som motbjudande av europeer, förstärker det lokala köket antagandet att folket svälter ihjäl. Det är ett misstag, skrev Sir George Grey, att förmoda att infödda australiensare "har små medel för livsuppehälle, eller ibland är hårt pressade på behov av mat". Många och "nästan löjliga" är misstagen som resande har begått i detta avseende: "De beklagar i sina dagböcker att de stackars aboriginerna ska gå så långt ner i svält att de miserabelt tvingas leva på vissa typer av föda, som de har hittat nära sina hyddor; medan, i många fall, artiklarna som sedan nämns är de som de infödda högst uppskattar, och varken är fattiga i vare sig smak eller näring. För att tydliggöra "ignoransen som har segrat med hänsyn till detta folks vanor och bruk i sitt vilda tillstånd", bistår Grey ett anmäkningsvärt exempel, ett citat från sin upptäckarkollega, Kapten Stuart, som, då han träffade på en grupp aboriginer som var mitt uppe i att samla ihop stora mängder mimosagummi, drog slutsatsen att "de stackars varelserna hade nedgraderats till den sista extremiteten, och, oförmögna att hitta något annat födoämne, tvingats samla detta slem." Men, som Sir George noterar, är gummit i fråga ett favoritfödoämne i området, och när det är i säsong tillåter det stora mängder människor att samlas och slå läger tillsammans, något som de annars inte har möjlighet att göra. Han fastslår:
Genom att göra denna lyckliga bedömning, vidtog Sir George speciell försiktighet i att utelämna de ihopklumpade proletariataboriginerna som levde i och runt europeiska städer - det instruktiva undantaget. Det framkallar en annan källa till etnografiska missuppfattningar: att antropologi rörande jägare i stort är en otidsenlig studie av vildar, en undersökning av en samhällskropp, som Grey en gång sade, ledd av medlemmar av en annan."I allmänhet lever infödingarna väl; i några områden kan det under vissa delar av året råda brist på mat, men om så är fallet, blir dessa trakter, under dessa perioder, övergivna. Det är, hur som helst, totalt omöjligt för en resande eller till och med för en främmande inföding att avgöra om ett område erbjuder ett överflöd av mat, eller motsatsen... Men i sitt egna område befinner sig en inföding i en helt annan situation; han vet exakt vad området producerar, rätt tidpunkter då vissa artiklar är i säsong, och det lättaste sättet att hitta dem. Enligt dessa omständigheter styr han sina besök till olika delar av sitt jaktområde; och jag kan bara säga att jag alltid har hittat stort överflöd i deras hyddor."
Med tanke på fattigdomen i vilken jägare och samlare lever i teorin, kommer det som en överraskning att bushmän som lever i Kalahari åtnjuter "ett sorts materiellt överflöd", åtminstone inom området gällande användbara vardagssaker, utöver mat och vatten:
"Då !kungfolket kommer i mer kontakt med europeer, och det sker redan - känner de starkt bristen på våra saker och börjar behöva och vilja ha mer. Det får dom att känna sig underlägsna att vara utan kläder då de står i närheten av främlingar som är klädda. Men i deras egna liv och med deras egna föremål så var de jämförelsevis fria från materiell press. Förutom mat och vatten (viktiga undantag!) av vilka nyae nyae kung har tillräckligt - men ändå knappt, med tanke på att alla är smala men inte utmärglade - så hade alla vad de behövde eller kunde tillverka vad de behövde, för var man kan tillverka och tillverkar också de saker som män tillverkar och var kvinna de saker som kvinnor tillverkar... De levde i ett sorts materiellt överflöd eftersom de anpassade sina levnadsredskap efter material som låg i stora mängder runt omkring dem och som var fritt för vem som helst att ta (trä, vass, ben till vapen och redskap, fibrer för rep, gräs för vindskydd), eller efter saker som åtminstone var tillräckliga för befolkningens behov... !kungfolket kunde alltid ha nytta av fler strutsäggskal som smycken eller att byteshandla med, men, det finns tillräckligt att hitta för att varje kvinna ska kunna ha ett dussin eller fler skal som vattenbehållare - och ett ansenligt antal smycken. I deras nomadiska jägar-samlarliv, då de reser från en matkälla till en annan genom säsongerna, alltid fram och tillbaka mellan mat och vatten, så bär de sina små barn och sina ägodelar. Med tillräckligt med material till hands för att ersätta föremål då det behövs, har !kungfolket inte utvecklat sätt för permanent lagring och har inte behövt eller velat belasta sig själva med med överskott eller dubletter. De vill inte ens bära ett av varje föremål. De lånar vad de inte äger. Med denna lätthet, har de inte hamstrat, och samlandet av ting har inte blivit förknippat med status.."
Utanför uppehällesområdet, är folkets behov i allmänhet lätt tillfredsställda. Sådant "materiellt överflöd" beror delvis på teknologins enkelhet och egendomens demokrati. Produkterna är hemgjorda: av sten, ben, trä, hudar som "finns i överflöd omkring dem". I regel är varken utvinningen av råmaterialet eller arbetet med det speciellt ansträngande. Tillgången till naturresurser är vanligtvis direkt - "fri för var och en att ta" - då även ägandet av redskapen är allmänt och de nödvändiga kunskaperna vanliga. Arbetsdelningen är likaså simpel, övervägande uppdelad efter kön. Lägg till det de generösa vanorna att dela med sig, som jägare med rätthet är kända för, så kan hela folket vanligtvis delta i den pågående välfärden, såsom den är.
För de flesta jägare, behöver en sådan rikedom utan överflöd utanför livsmedelsområdet inte debatteras. En intressantare fråga är varför de är nöjda med så få ägodelar eftersom det hos dem är en policy, en principfråga, och inte en olycklighet.
Men är jägarna så kravlösa på materiella ting eftersom de själva är förslavade av en jakt på mat som "kräver maximal energi av ett maximalt antal människor", så att ingen tid eller ansträningning återstår till andra bekvämligheter? Vissa etnografer vittnar om motsatsen att jakten på mat är så framgångsrik att människorna inte verkar veta vad de ska hitta på hälften av tiden. Å andra sidan, är förflyttning ett tillstånd sprunget ur denna framgång, i vissa fall mer förflyttning än i andra, men alltid tillräckligt för att hastigt undervärdera egendomens behag. Om jägaren sägs det med rätta att att hans rikedom är en börda. I denna livsstil, kan materiella ting bli "plågsamt betungande", som Gusinde noterar, och mer så ju längre tid de bärs omkring på. Vissa matsamlare har kanoter och ett fåtal har hundslädar, men de flesta bär på alla sina egendomar själva, och äger således endast vad de själva kan bära. Eller möjligen endast vad kvinnorna kan bära: männen är ofta fria att kunna ta vara på den plötsliga jaktmöjligheten eller den plötsliga nödvändigheten till försvar. Som Owen Lattimore skrev i ett inte alltför annorlunda sammanhang, "den äkta nomaden är den fattiga nomaden". Förflyttning och egendom står i motsats till varandra. Att rikedom snabbt blir mer av en belastning än något av godo är uppenbart även för en utomstående. Laurens van der Post hamnade mitt mellan motsatserna då han förberedde sitt farväl till sina bushfolkvänner:
Här finns en annan ekonomisk "besynnerlighet" - åtminstone en del jägare, uppvisar en anmärkningsvärd tendens att vara slarviga med sina egendomar. De besitter den typen av nonchalans som skulle vara passande för ett folk som har bemästrat problemen med produktion."Denna fråga om presenter gav oss många bekymrade ögonblick. Vi blev förödmjukade av insikten av hur lite det var vi kunde ge bushmännen. Nästan allting verkade troligt att göra livet svårare för dem genom att utöka packningen och vikten på deras dagliga runda. De hade själva knappt några ägodelar: ett höftskynke, en skinnfilt och en läderväska. Det fanns ingenting de inte kunde samla ihop på en minut, packa ner i sina filtar och bära på sina axlar under en resa på tusentals kilometer. De hade inget sinne för egendom."
"De vet inte hur man tar hand om sina saker. Ingen skulle drömma om att placera dem i ordning, vika ihop dem, torka eller tvätta dem, hänga upp dem, eller lägga dem i en fin hög. Om de letar efter någon speciell sak, rotar de vårdslöst igenom röran av saker i de små korgarna. Större saker som är lagda på hög inne i hyddan släpas omkring hit och dit utan tanke på skadan som kan åsamkas dem.
Den europeiske observatören får intrycket att dessa (yahgan) indianer inte lägger något värde överhuvudtaget i sina redskap och de helt och hållet har glömt jobbet som krävdes för att tillverka dem. Faktiskt, ingen håller fast vid sina få varor och ägodelar som, såsom det är, ofta och lätt försvinner, men precis lika enkelt ersätts... Indianen nyttjar inte ens omsorg när han enkelt skulle kunna göra det. En europé skulle troligen skaka på huvudet åt den gränslösa likgiltighet i detta folk som släpar helt nya objekt, värdefulla kläder, färsk proviant och dyrbara ting genom tjock lera, eller lämnar dem åt sin snabba förstörelse av barn och hundar... Dyra saker som ges till dem uppskattas högt i några timmar, av nyfikenhet; efter det lämnar de tanklöst allting att falla sönder i leran och vätan. Ju mindre de äger, desto mer bekvämt kan de resa, och det som förstörs ersätts emellanåt. De är alltså totalt likgiltiga inför materiella egendomar."Jägaren, frestas man hävda, är den "oekonomiska människan". Åtminstone när det gäller icke livsviktiga saker, är jägaren motsatsen till den vanliga karikatyren förevigad i varje Ekonomins Grundläggande Principer, sida ett. Hans behov är knappa och hans medel (förhållandevis) överflödiga. Följaktligen är han "relativt fri från materiell press", "har inget sinne för ägandeskap", visar "ett underutvecklat sinne för egendom", är "totalt likgiltig inför materiell press", uppvisar ett "brist på intresse" att utveckla sin teknologiska utrustning.
I denna relation mellan jägare och världsliga ting finns en elegant och viktig poäng. Från ekonomins interna perspektiv, verkar det felaktigt att påstå att behov är "inskränkta", önskningar "återhållna", eller till och med att begreppet rikedom är "begränsat". Sådana uttryck tyder i förhand på en Ekonomisk Människa och en kamp för jägaren mot sin egen illasinnade natur, vilken slutligen sedan besegras av ett kulturellt fattigdomslöfte. Orden tyder på ett avståndstagande från ett habegär som aldrig utvecklats, ett undertryckande av önskningar som aldrig uppstått. Den Ekonomiska Människan är en borgarkonstruktion - som Marcel Mauss sade, "inte bakom oss, men innan, som den moraliske människan." Det är inte det att jägar-samlare har tyglat sina materialistiska "impulser"; de har helt enkelt aldrig gjort något inrättande av dem. "Dessutom, om det är en stor välsignelse att vara fri från en stor ondska, är våra (montagnais) vildingar lyckliga; för de två tyranner som ger helvete och tortyr till många av våra europeer, härskar inte i deras skogar, jag syftar på ambition och girighet... eftersom de är nöjda med ett knappt leverne, är det ingen av dem som ger sig själv till Djävulen för att få rikedom."
Livsmedel
När Herskowits skrev sin Economic Anthropology (1958), var det vanlig antropologisk praxis att använda bushmännen eller de infödda australiensarna som "en klassisk bild; av ett folk vars ekonomiska resurser är bland de klenaste", i så allvarligt tillstånd att "endast den mest intensiva tillämpning gör det möjligt att överleva". Idag kan den "klassiska" uppfattningen med rätta omvändas - baserat på bevis till stor del från dessa två grupper. Ett starkt argument kan göras för att jägare och samlare jobbar mindre än vi gör; och, snarare än ett ständigt slit, är matsökandet periodiskt, fritiden riklig, och det förekommer mer sömn under dagtid per person och år än i någon annan typ av samhälle.
Den mest uppenbara, direkta slutsatsen är att människorna inte jobbar hårt. Genomsnittstiden per person och dag som läggs på skaffandet och förberedandet av mat var fyra eller fem timmar. Dessutom jobbar de inte kontinuerligt. Livsmedelssökandet var högst periodiskt. Det upphörde för tillfället när de hade hittat tillräckligt för stunden, vilket gav dem rikligt med tid till övers. Uppenbarligen är det inom livsmedel såsom i andra produktionssektorer, att vi har att göra med en ekonomi med specifika, begränsade mål. Genom jakt och samlande tenderar dessa mål att bli oregelbundet uppfyllda, så arbetsmönstret blir motsvarande ojämn.
När det gäller bushmännen, ekonomiskt likställda till australiensiska jägare av Herskowits, så visar två utmärkta rapporter av Richard Lee att deras tillstånd faktiskt är likadana. Lees forskning förtjänar speciell uppmärksamhet inte bara för att den gäller bushmännen, utan specifikt den grupp av !kung bushmän som kallas dobe, angränsande till nyae om vars uppehälle - i ett sammanhang med i övrigt "materiellt överflöd" - Marshall uttryckte viktiga undantag. Dobefolket bebor ett område i Botswana där !kungbushmän har levt i minst hundra år, men har endast nyligen börjat drabbas av förflyttningstvång.
Överflöd
Trots en låg årlig nederbörd, fann Lee i dobeområdet ett "överraskande överflöd av växtlighet". Matresurser var både "varierade och överflödiga," i synnerhet den energirika mongongonöten - "så vanligt förekommande att miljontals nötter ruttnade på marken varje år eftersom de inte plockades". Siffrorna gällande bushmännen tyder på att en människas arbete inom jakt och samlande försörjer fyra eller fem människor. Om man tar den för vad den är, är bushmännens matsamlande mer effektiv än franskt jordbruk var under perioden fram till andra världskriget, då mer än 20 procent av befolkningen var sysselsatta med att försörja resten. Jämförelsen är missvisande, får medges, men inte lika missvisande som häpnadsväckande. Av den totala befolkningen bushmän som kontaktades av Lee, var 61,3% (152 av 248) effektiva matproducenter; resten var antingen för unga eller för gamla för att bidra betydelsefullt. I det speciella lägret under granskning, var 65% "effektiva". Alltså var förhållandet matproducenter till den allmänna befolkningen faktiskt 3:5 eller 2:3. Men, dessa 65% av folket "arbetade 36% av tiden, och 35% av folket arbetade inte alls!"
För varje vuxen arbetare, blir detta ungefär två och en halv dags arbete per vecka. (Med andra ord, varje produktiv individ försörjde sig själv och sina familjemedlemmar och hade ändå mellan 3 och 5 dagar över för andra aktiviteter.) En "arbetsdag" var ungefär sex timmar; alltså är dobefolkets arbetsvecka uppskattningsvis 15 timmar, eller i snitt 2 timmar och 9 minuter per dag. När allt kommer omkring, är bushmännens arbetsförhållanden förmodligen väldigt lika de infödda australiensarnas.
Precis som australiensarna, spenderar bushmännen tiden som de inte lägger på livsuppehälle istället på nöjesaktiviteter. Man kan åter se denna karaktäristiska paleolitiska rytm med en dag eller två i arbete, en dag eller två ledigt - de senare spenderade planlöst i lägret. Även om matsamlande är den huvudsakliga produktionsaktiviteten, skriver Lee, "spenderas majoriteten av människornas tid (fyra till fem dagar i veckan) på andra sysslor, såsom att vila i lägret eller besöka andra läger":
"En kvinna samlar på en dag tillräckligt med mat för att försörja sin familj under tre dagar, och spenderar resten av tiden på att vila i lägret, brodera, besöka andra läger, eller underhålla besökare från andra läger. För var dag i hemmet, tar köksrutiner, såsom matlagning, nötknäckande, samlande av ved, och att hämta vatten, mellan en och tre timmar av hennes tid. Den rytm av stadigt arbete och stadig fritid hålls under året. Jägarna tenderar att arbeta mer frekvent än kvinnorna, men med ojämt schema. Det är "inte ovanligt" att en man jagar ivrigt i en vecka och sedan inte gör något alls i två eller tre veckor. Eftersom jakt är ett oförutsägbart företag och utsatt för magisk kontroll, blir jägare ibland otursförföljda och slutar jaga under en månad eller mer. Under dessa perioder är besökande, underhållande, och speciellt dans männens huvudsakliga syssla."Det genomsnittliga dagliga bruket för dobebushmännen är 2 140 kalorier. Men, räknat med kroppsvikt, vanliga aktiviteter, och ålder-könssammansättningen för befolkningen, uppskattar Lee att människorna endast behöver 1 975 kalorier per capita. En del av överskottsmaten hamnade förmodligen hos hundarna, som åt det som människorna lämnade kvar. "Slutsatsen kan göras att bushmännen inte genomlider en undermålig existens på gränsen till svält som vanligtvis har förmodats."
Det är intressant att hadza, ledda av livet och inte antropologi, förkastar den neolitiska revolutionen för att kunna behålla sin ledighet. Trots att de är omgivna av jordbrukare, har de ända tills nyligen vägrat att själva börja med jordbruk, "huvudsakligen på grund av att det skulle betyda allt för mycket hårt arbete". I denna mening är de som bushmännen, som svarar på den neolitiska frågan med en annan fråga: "Varför ska vi plantera, när det finns så många mongongonötter i världen?" Woodburn fick också intrycket, dock ännu obekräftat, att hadza spenderar mindre energi, och förmodligen mindre tid, på att skaffa livsmedel än de närbebodda jordbrukarna i Östafrika. För att byta världsdel men inte ämne, så kan den sydamerikanske jägarens ekonomiska åtaganden också verka som en obotlig "naturlig disposition" för den europeiske iaktagaren":
"... yamanafolket är inte kapabla till kontinuerligt, dagligt hårt arbete, till förargelse för de europeiska jordbrukare och arbetsgivare som de ofta arbetar åt. Deras arbete är mer sporadiskt, och i dessa enstaka tillfällen kan de framkalla mycket energi under en viss tid. Efter det, dock, visar de önskan efter oberäkneligt långa vilostunder under vilka de ligger och inte gör någonting, utan att uppvisa utmattning... Det är uppenbart att upprepade oberäkneligheter som dessa åsamkar den europeiske arbetsgivaren förtvivlan, men indianen kan inte hjälpa det. Det är hans naturliga disposition."Jägarens inställning till jordbruk introducerar oss, till sist, till några särskildheter i sättet de relaterar till matsökandet. Återigen kommer vi in på det interna området gällande ekonomin, ett område som ibland är subjektivt och svårt att förstå; där, dessutom, jägare medvetet verkar benägna att överbeskatta vår uppfattning av vanor så udda att de kan ge upphov till den extrema tolkningen att dessa människor antingen är dårar eller att de verkligen inte har något att oroa sig för. Det förra vore ett sant logiskt avdrag på jägarens nonchalans, under premissen att hans ekonomiska tillstånd verkligen är krävande. Å andra sidan, om ett leverne vanligtvis är enkelt ordnat, om man vanligtvis kan förvänta sig att lyckas, då kan människornas skenbara oklokhet inte längre framstå som sådan. Talandes till unika resultat av marknadsekonomin, för dess institutionalisering av knapphet, sade Karl Polanyi att vårt "djuriska beroende av mat har blottats och den nakna skräcken för svält har släppts lös. Vår förnedrande förslavning till det materiella, som all mänsklig kultur är utformad för att dämpa, gjordes medvetet än mer rigorös". Men våra problem är inte deras.
Snarare, ett oklanderligt välstånd färgar deras ekonomiska ordning, en tillit till naturens resursöverflöd snarare än förtvivlan för människans brist på medel. Min poäng är att i annat fall barbariska påhitt blir förståeliga genom människornas tillit, en tillit som är det rimliga mänskliga attributet i en allmänt framgångsrik ekonomi.
En mer allvarlig fråga presenteras av den frekventa och förtvivlade iaktagelsen av en viss "brist på förutseende" bland jägare och samlare. För alltid orienterade i nuet, utan "minsta tanke på, eller bekymmer om, vad morgondagen kan bjuda på." jägaren verkar ovillig att hushålla med förråd, inkapabel till en planerad respons på undergången som säkerligen väntar honom. Han antar istället en studerad bekymmerslöshet, som kommer till uttryck i två kompletterande ekonomiska tendenser.
Den första, slösaktighet: benägenheten att äta upp all mat i lägret, även under svåra tider, "som om", sade Lillian om montagnaisfolket, "djuren de sedan skulle jaga var instängda i ett stall". Basedow skrev om infödda australiensare, att deras motto "kan tolkas som att eftersom det finns tillräckligt för idag, bry dig inte om morgondagen. Av den anledningen lutade aboriginen åt att göra en stor festmåltid av sitt lager, framför en mindre måltid nu och en annan senare. Le Jeune såg även sina montagnais dra denna extravagans till katastrofens rand.
"I svälten genom vilken vi har passerat, om min värd fångade två, tre, eller fyra bävrar, genast, vare sig de var natt eller dag, hade det en fest för alla grannskapets Vildingar. Och om dessa folk hade fångat något, hade det också en fest samtidigt; så att, när du kom från en fest, gick du till en annan, och ibland även en tredje eller fjärde. Jag berättade för dem att de inte sköter det bra, och att det vore bättre att spara dessa fester till framtiden, och genom att göra så skulle de inte vara så utsatta för hunger. De skrattade åt mig. "Imorgon" (sade de) "skall vi fånga." Ja, men oftast fångar de endast kyla och vind."En andra och kompletterande tendens är endast slösaktighetens negativa sida: oförmågan att skapa matöverskott, att utveckla matlager. För många jägar-samlare, verkar det som, kan inte matlagring bevisas tekniskt omöjlig, inte heller är det säkert att människorna är omedvetna om möjligheten. Man måste istället undersöka vad det är i situationen som hindrar försöket. Gusinde ställde denna fråga, och för yahganfolket fann svaret i samma berättigade optimism. Lagring vore "överflödigt", "eftersom genom hela året och med nästan gränslös generositet förses mannen som jagar och kvinnan som samlar med alla möjliga sorters djur. En storm eller olycka berövar en familj dessa saker under inte mer än ett par dagar. I allmänhet behöver ingen räkna med hungerns fara, och alla nästan överallt finner ett överflöd på vad de behöver. Så varför skulle någon oroa sig om mat för framtiden... Våra fuegianer vet att de inte behöver vara rädda för framtiden, därför samlar de inte på sig lager. År efter år kan de se fram emot nästa dag, fria från bekymmer..."
Gusindes förklaring är förmodligen korrekt så långt, men förmodligen okomplett. En mer komplex och subtil ekonomisk kalkyl verkar vara i effekt. Faktum är att man måste ta hänsyn till fördelarna med matlagring mot den minskade avkastningen som det innebär att samla inom ett begränsat område. En okontrollerbar tendens att minska den lokala belastningskapaciteten är av avgörande betydelse för jägarna: ett grundläggande villkor för deras produktion och huvudorsaken till deras förflyttelse. Den potentiella nackdelen med lagring är just att det försäkrar motsägelsen mellan rikedom och mobilitet. Det skulle förankra lägret till ett område som snart skulle vara utarmat på naturliga mattillgångar. På så sätt immobiliserade av sina ackumulerade lager, skulle människorna lida i jämförelse med lite jakt och samlande någon annanstans, där naturen har, så att säga, skapat ett ansenligt lager själv - av mat som möjligen är mer önskvärd i mångfald och mängd än vad människor kan skapa. Ett försök att lagra mat kanske endast minskar avkastningen i ett jägarband, för oduglingarna nöjer sig med att stanna i lägret och leva på medlena som samlats av de mer förståndiga. Matlagring kan alltså vara tekniskt möjligt, men ekonomiskt icke önskvärt, och socialt ouppnåeligt.
Vilka är jägar-samlarsättets verkliga handikapp? Inte "låg produktivitet från arbete", om existerande exempel betyder något. Men ekonomin är allvarligt plågad av konsekvenserna av minskad avkastning. Med början i livsuppehälle och vidare till varje sektor, verkar ett initialt framsteg endast öka sannolikheten att vidare ansträngningar kommer resultera i mindre vinster. Detta beskriver den typiska kurvan när det gäller matskaffande i ett visst område. Ett blygsamt antal människor minskar vanligtvis förr snarare än senare matresurserna inom en bekväm räckvidd. Därefter, kan de fortsätta endast genom en ökning i verkliga kostnader eller en minskning i verklig avkastning: en ökning i kostnader om människorna väljer att leta längre och längre bort, en minskning i avkastning om de nöjer sig med att leva på de mindre tillgångarna eller sämre maten inom enklare räckhåll. Lösningen, självklart, är att gå någon annanstans. Det innebär den första bestämda beredskapshandlingen med jägarsamlande: det krävs förflyttning för att hålla produktionen på en fördelaktig nivå.
Men denna förflyttning, mer eller mindre frekvent under olika omständigheter, mer eller mindre avlägsen, flyttar endast samma minskande avkastning från vilken den har sitt ursprung till andra produktionssektorer. Tillverkningen av verktyg, kläder, redskap eller smycken, hur lättillverkade de än må vara, blir sanslösa när dessa börjar bli mer av en börda än komfort. Användbarhet väger lätt i jämförelse med flyttbarhet. Byggandet av större hus blir likaså absurd om dessa snart måste överges. Därav jägarens asketiska uppfattningar av materiell välfärd: ett intresse endast i minimal utrustning, "ett värdesättande av mindre saker över större, ett ointresse att förvärva två eller fler av de flesta ting, och så vidare. Ekologiskt tryck antar en ovanlig form av påtaglighet när det måste axlas. Om bruttoprodukten trimmas ned i jämförelse med andra ekonomier, är det inte jägarens produktivitet som det är fel på, utan hans flyttbarhet.
Demografiska restriktioner
Nästan detsamma kan sägas om de demografiska restriktionerna i jakt och samlande. Samma policy av avlastning gäller människorna, beskrivbara i liknande termer och som kan tillskrivas liknande orsaker. Termerna är, kallblodigt: minskande avkastning till fördel för flyttbarhet, minsta nödvändiga utrustning, eliminering av dubletter, och så vidare - det vill säga, barnamord, mord på äldre, sexuell avhållning under amningsperioden, osv., tillämpningar som många matsamlande folk är kända för. Antagandet att sådana knep används på grund av oförmåga att försörja flera människor är förmodligen sann - om "försörja" förstås i meningen av att bära dem snarare än att livnära dem. Människorna som eliminerats, som jägare ibland ledsamt berättar, är precis de som inte effektivt kan förflytta sig själva, som skulle hindra familjens och lägrets förflyttning. Jägare kan bli tvingade att hantera människor och varor på motsvarande sätt, den grymma befolkningspolicyn ett uttryck för samma ekologi som det asketiska ekonomin. Jakt och samlande har alla sina svagheters styrka. Periodisk förflyttning och återhållsamhet i rikedom och anpassningar, den ekonomiska praktikens typ av nödvändigheter och kreativa anpassningar den typen av nödvändigheter som skapar förtjänster. Under precis ett sådant förhållande, blir välstånd möjligt. Rörlighet och måttlighet placerar jägarens ändamål inom räckhåll för deras teknologiska medel. Ett outvecklat produktionssätt blir således högst effektivt. Jägarens liv är inte så svårt som det ser ut utifrån. På vissa sätt reflekterar ekonomin förfärlig ekologi, men den är också en total inversion.
Tre- till femtimmars arbetsdag
Rapporter om jägarsamlare i den etnologiska nutiden - i synnerhet om de i perifera områden - tyder på ett medelvärde på tre till fem timmar per vuxen arbetare per dag inom matproduktionen. Jägare har korta arbetsdagar, speciellt i jämförelse med moderna industriarbetare, som säkerligen skulle nöja sig med en 21 till 35 timmarsvecka. En intressant jämförelse kan också göras av nya studier om arbetskostnader bland jordbrukare av neolitisk typ. Till exempel, den genomsnittliga vuxna hanunoon, man eller kvinna, spenderar 1 200 timmar per år på svedjebruk; det vill säga, ett medel på tre timmar och tjugo minuter per dag. Men denna siffra inkulderar inte matsamlande, djuruppfödning, matlagning och andra uppehällesinsatser som detta filippinska stamfolk utför. Jämförbara data börjar dyka upp i rapporter om andra primitiva jordbrukare från många delar av världen. Det finns inte heller mycket som stärker tesen att jägare och samlare kan åtnjuta liten fritid från rena överlevnadsuppgifter. På detta sätt förklaras vanligtvis de evolutionära paleolitiska otillräckligheterna, medan hyllningar om fritiden förbehålls det neolitiska samhället. Men de traditionella formlerna är möjligen mer sanna om de omvänds: mängden arbete (per capita) ökar i och med kulturevolutionen, och mängden fritid minskar. Jägarens uppehällesarbete är karaktäristiskt oregelbundna, arbete ena dagen och ledigt den andra, och moderna jägare tenderar åtminstone att nyttja sin lediga tid på sådana saker som att sova på dagstid. I de tropiska regionerna som befolkas av många av dessa existerande jägare, är växtsamlande i själva verket mer pålitligt än jakt. Därför arbetar kvinnorna, som sköter samlandet, mer regelbundet än männen, och tillhandahåller en större del av maten.
Genom att hävda att detta är en välbärgad ekonomi, förnekar jag inte att jägare upplever svåra perioder. Vissa finner det "nästan otänkbart" för en människa att dö av hunger, eller ens att misslyckas mätta sin hunger under mer än en dag eller två. Men andra, speciellt vissa väldigt perifera jägare utspridda i små grupper över en miljö av ytterligheter, är periodiskt utsatta för den typen av onåd som omöjliggör förflyttning eller tillgång på storvilt. De drabbas möjligen endast delvis av bristen som berör enskilda orörliga familjer snarare än samhället som helhet.
Ändå, med medgivande av denna sårbarhet, och genom att ta med de sämst situerade moderna jägarna i jämförelsen, vore det svårt att bevisa att fattigdom är distinkt karaktäristiskt för jägar-samlare. Matbrist är inte den indikativa egenskapen för denna typ av produktion i motsats till andra; den utmärker inte jägare och samlare som klass eller ett allmänt evolutionärt stadium. Lowie frågar:
"Men vad kan man säga om herdarna på platån vars försörjning då och då äventyras av pestsjukdomar och som- i likhet med vissa samer på artonhundratalet tvingades falla tillbaka på fiske? Vad kan man säga om de primitiva bönder som rensar och odlar utan kompensation till jorden, som utarmar en lott och rör sig vidare till nästa, och hotas av svält vid varje torrperiod? Har de mer kontroll över olyckan som orsakas av naturförhållanden än jägar-samlaren?"Framför allt, vad kan man säga om världen idag? Mellan en tredjedel och hälften av alla männniskor sägs gå till sängs hungriga varje kväll. Under den Gamla Stenåldern måste andelen ha varit mycket mindre.
Detta är eran av aldrig tidigare skådad hunger. Nu, i en period av den största teknologiska förmågan, är svälten ett faktum. En annan formel omvänd: hungern ökar relativt och absolut med evolutionen av kultur. Denna paradox är hela min poäng. Jägare och samlare har genom förhållanden tvingats till en objektivt låg levnadsstandard. Men med tanke på deras mål, och deras tillräckliga produktionsmedel, kan vanligtvis hela folkets materiella begär enkelt tillfredsställas.
Världens mest primitiva folk har få ägodelar, men de är inte fattiga. Fattigdom är inte en liten mängd saker, inte heller endast en relation mellan ändamål och medel; framför allt är det en relation mellan människor. Fattigdom är en social status. Alltså är det ett civilisationens påfund. Det har vuxit med civilisationen, en stötande distinktion mellan olika klasser och än viktigare som ett förhållande som kan göra jordbrukande bönder än mer utsatta för naturkatastrofer än vilket vinterläger i Alaska som helst.
