Medan teknologin genomdränker våra liv... - John Zerzan

The Telegraph hade en artikel om John Zerzan. Skriven av Jamie Bartlett, översatt av mig.

I Johnny Depps senaste film, Transendence, spelar han en briljant vetenskapsman vid namn Dr. Caster, som leder en grupp som försöker bygga en hyperintelligent maskin. En maskin som ska bli smartare än den totala summan av alla mänskliga sinnen, och på så sätt uppnå vad som kallas "Singulariteten". Efter ett TED-tal (såklart) blir Dr. Caster skjuten av en medlem ur en radikal antiteknologisk terroristgrupp som kallar sig Revolutionary Independence From Technology (RIFT). RIFT saboterar arbetet i laboratorier för artificiell intelligens över hela världen. Att skjuta Dr. Caster var en del av planen för att avbryta teknologins skrämmande frammarsch. 

Filmen är förmodligen inte Depps bästa. Men idén om radikala antiteknologiska grupper som våldsamt sätter sig upp mot ständigt accelererande teknologiska framsteg är extremt intressant. För trots allt är den skrämmande tanken om Singularitet - tidpunkten då datorer blir smartare än oss, och därför kan skapa smartare versioner av sig själva - ligger någonstans mellan science fiction och fakta. En del transhumanister såsom Googles Ray Kurzweil, tror att det kommer att äga rum runt mittpunkten av detta århundrade. Om Singulariteten troligtvis blir verklighet, kommer vi också snart att få se grupper liknande RIFT?

Ja, säger John Zerzan. Zerzan, en amerikansk filosof, anses vara den intellektuelle tungviktaren i vad som kallas den anarkoprimitivistiska rörelsen. Anarkoprimitivister anser att all teknologi är dålig; att den förslavar oss, att den kontrollerar oss. Anarkoprimitivister är inte våldsamma, men ideologiskt sett är Zerzan precis lika radikal som RIFT. Han vill ha bort allt: Facebook, internet, mobiltelefoner, TV, elektricitet, fabriker - rubbet.

Pratandes över telefon (vilken Zerzan inte gillar, men berättar för mig att eftersom han vill sprida sina idéer, har han inget val utom att använda den) förklarar Zerzan att han skulle bli "oerhört förvånad" om vi inte får se en grupp liknande RIFT väldigt snart. Han bör veta. Den mest ökända neo-ludditen modern tid är amerikanen Ted Kaczynski, mer känd som Unabombaren. Mellan 1978 och 1995 skickade Kaczynski 16 bomber till olika mål, inklusive universitet och flygbolag, som dödade tre personer och skadade 23. I sin essä på 30 000 ord, Industrial Society and Its Future, argumenterar Kaczynski för att bomberna var extrema men nödvändiga för att ge uppmärksamhet till urholkningen av människans frihet som framtvingas av modern teknologi som kräver storskalig organisering. Under sin rättegång mellan -97 och -98, blev Zerzan förtrogen Kazcynski och stöttade hans idéer men fördömde hans handlingar.

Så är det sannolikt att vi får se ytterligare en Unabombartyp? "Jag tror att det är högst sannolikt", säger Zerzan. Faktum är att det redan pågår, förklarar han. 2011 grundades en ny mexikansk grupp som kallar sig Individualists Tending toward the Wild med målsättningen att "skada eller döda vetenskapsmän och forskare (genom  våldsam handling) som säkerställer att det Teknoindustriella Systemet fortsätter i sin bana". Samma år detonerade de en bomb vid ett framstående forskarcentrum för nanoteknologi i Monterrey. Tidigare i år släppte de en kommuniké (radikala grupper kallar det alltid för kommuniké) som listade några av deras avseenden:      

         Vi utför direkta attacker för att skada både fysiskt och psykiskt, INTE BARA experter
           inom nanoteknologi, utan också forskare inom bioteknologi, fysik, neurovetenskap,
           genteknik, kommunikationsvetenskap, datakunskap, robotteknik, etc efter som vi 
         förkastar teknologi och civilisation, vi förkastar verkligheten som de påtvingar med ALL
         sin avancerade vetenskap.

Jag tror det är nästan oundvikligt att vi kommer få se fler grupper som denna de kommande åren," förutser Zerzan. Han anser att våld mot personer inte är acceptabelt, men förstörelse av egendom och genuint motstånd mot det teknologiska framåtskridandet är nödvändigt för att få folks uppmärksamhet.

Jag tycker också illa om teknologin ibland. Som när mitt internet inte laddar tillräckligt fort. Och jag är generellt sett övertygad om att jag skulle vara lyckligare om jag inte vore ständigt uppkopplad, även om jag aldrig tycks göra något åt det. Det är jag inte ensam om. Ett ökande antal skribenter ar påpekat de möjliga och långsiktiga hälsoskadorna från onlinestimulering, såsom "teknikstress", "datakvävning", "informationsutmattning", "kognitiv överbelastning", och "tidssvält".

Och även om vi är mer uppkopplade än någonsin, så är vi samtidigt ensammare än vi någonsin varit. Men var drar Zerzan gränsen? Vi skulle definitivt klara oss bättre utan hyperintelligenta robotar strövandes omkring på gatorna; och förmodligen lyckligare utan våra smartphones. Men datorer? Fabriker? Elektricitet? Skivspelare? Pil och båge? Dessa är också teknologier.

Zerzan föredrar att se det som en färdriktning. "Det är svårt att bestämma slutpunkten exakt. Men vi måste alla börja bli mycket mindre beroende av teknik. För tillfället är vi på väg åt fel håll, och vi måste vända om." Han kallar det "återvildande". Enligt honom kontrollerar teknologin oss, förhindrar oss från att vara fria. Ju mer vi beroende vi är av att teknologin ska göra allt åt oss desto mindre autonoma blir vi som människor, "och det ser ut att bli värra för var dag". Vad Zerzan är ute efter är en bredare diskussion om graden i vilken teknologi definierar vår uppfattning av "det sätt som saker är" tills vi inte längre ser det som ett val. Enligt Zerzan så är det ett val.

Jag påstår att han måste känna sig som Knut vid stranden. Vi lever i en värld där folk verkar ganska nöjda med att bara luta sig tillbaka och låta framstegens vågor skölja över oss. Även om det är lite läskigt, så är fördelarna obestridliga. Dessa antiteknologiska rörelser, anarkoprimitivisterna, är fortfarande mycket små.

"För tillfället, säger Zerzan, "men det håller på att förändras." Han tror att vårt fullständiga förlitande på teknologin ger honom en möjlighet. Radikal teknologisk utveckling gör också att människor stannar upp en stund och funderar på var allting egentligen tar oss. Miljöalternerande teknologier, nanoteknologi, genteknik, syntetisk biologi, allmän artificiell intelligens, massövervakning, datoriserade handelssystem: ibland är det ganska skrämmande.

"Konstigt nog är det en bra tid att vara anarkoprimitivist," säger Zeran. "Vi har aldrig haft mer teknologi än nu, och det kommer ut snabbare än någonsin. Men det är precis därför jag tror att människor börjar trycka tillbaka. De börjar inse att teknologin inte lever upp till sina löften. Så jag är hoppfull, väldigt hoppfull."

Survival International - Brasiliens mörka sida

Översatt från Survival International.

Brasilien: namnet väcker tankar om karneval, Copacabana och fotbolls-VM.

Men skrapa på ytan och du kommer upptäcka den mörkare sidan, för det som saknas i den allmänna uppfattningen om Brasilien är den chockerande behandlingen av dess ursprungliga invånare.

Dess fotbollsarenor är byggda på indianmark, och dess nyvunna rikedomar kommer från fördrivningen av indianerna och stölden av deras mark.

Nu planerar Brasilien ett nytt angrepp på ursprungsfolken: inriktat på de marker som de har lyckats behålla.

Agera eller Donera

Fotbolls-VM:s spöken 

När de första européerna anlände i Brasilien år 1500 var det hem åt mer än 10 miljoner indianer. Fem århundraden av mord, tortyr, sjukdomar och exploatering plågade denna befolkning, och på 1950-talet hade deras antal sjunkit till rekordlåga 100 000.
 
Den framstående senatorn och antropologen Darcy Ribeiro uppskattade att en stam utrotades varje år under det förra seklet. Han förutspådde också att inte en enda indian skulle finnas kvar år 1980. Nästan 1 500 stammar tros ha utrotats sedan år 1500. 

Andra är så decimerade att de utgörs av mindre människor än en startelva i fotboll:

5: Akuntsu (Rondônia)
4: Juma (Amazonia)
3: Piripkura (Rondônia)
2: Indianerna i floden Tapirapé (Maranhão). (En misstänks ha dött)
1: "Den sista av sin stam" / "Mannen i hålet" (Rondônia)
   

De sista medlemmarna av Akunstufolket. Alla andra medlemmar har utplånats. ©Survival

Arenorna

Den minsta arenan, i Curitiba (kapacitet: 41 456), skulle få plats med den största stammen i Amazonas (Tikuna: befolkning 40 000) och ändå ha plats över.

Den största arenan är Maracanã i Rio (kapacitet: 76 804). Publiken kommer vara betydligt större än Brasiliens största stam, Guarani (befolkning: 51 000) av vilka några bor endast 50 km från Rio.

Arenorna i Rio de Janeiro, São Paulo, Porto Alegre och Curitiba

Dessa städer ligger i stater som idag har några av de mest akuta konflikterna när det gäller mark. Stammarna som lever i södra Brasilien - Guarani Mbyá, Guarani Ñandeva, Kaingang, Xokleng och Xetá - bebor pyttesmå stycken mark, eftersom kolonisatörerna har stulit det mesta av deras territorium.

Hotad stam: Xetá blev nästan helt utplånade under 50-talet, då deras mark togs ifrån dem. År 1999 var det bara 8 av dem kvar, tre män och fem kvinnor, alla släktingar.

Guarani har fått se sina ärvda marker stulna ifrån dem utav ranchägare och sockerrörsbönder, som har skövlat deras skogar. De har ingenstans att bo utom vid vägkanten. © Paul Borhaug/Survival International

Maracanã, Rio de Janeiro

Maracanã är ett ursprungligt Tupi-ord som betyder papegoja. (Det kan också syfta på maraca-na - ett skramlande med fröer som används av Guarani under religiösa ceremonier). Det riktiga namnet är Estádio Mário Filho.

När ombyggnationen av arenan inför VM började, blev en grupp på 70 indianer från 17 olika stammar som ockuperade en övergiven 1800-talsbyggnad bredvid arenan vräkta, och deras hem förstört, för att göra plats åt en enorm parkeringsplats och byggandet av ett fotbollsmuseeum. Indianerna ville att byggnaden skulle bevaras som ett kulturcentrum för ursprungsfolk.

Denna koloniala herrgård var hem åt det första institutet för forskning i ursprungskulturer i Brasilien 1910. Snart efter blev det huvudkontor åt den indianska beskyddarverksamheten som idag kallas FUNAI. Fram till 1978 var det centrum för de brasilianska indianstammarnas museum. 

Utrotad stam: Goitacá-stammen som levde längs Rios kust utrotades under en väpnad konflikt med de europeiska kolonisatörerna.

Cuiabástadion, Mato Grosso

Stammar som bor i detta område inkluderar Nambiquara, Umutina och Pareci.

Umutina decimerades av mässling och andra sjukdomar. Antalet var 400 år 1862, vid 1943 hade bara 73 överlevt. Deras antal håller nu sakta på att återhämta sig.

Nambiquara fick lida stort när motorvägen BR-364, finansierad av Världsbanken, drogs genom den bördiga dal som var deras hem. De var 7000 år 1915, men 1975 återstod bara 350 av dem.

Idag uppgår Nambiquarabefolkningen till 2000, men deras land invaderas fortfarande av diamantjägare, timmerbolag och ranchägare.   

"De fick möta hundar, kedjor, Winchesters, maskingevär, napalm, arsenik, kläder kontaminerade med smittkoppor, falska certifikat, förflyttning, deporteringar, motorvägar, stängsel, eldar, boskap, stadgande av lagar och nekande av fakta." - Darcy Ribeiro, brasiliansk senator och antropolog.

Hotad stam: 1 400 km från Cuiabá (ungefär halvvägs mellan Manaus och Cuiabás arenor) lever Kawahiva, en av de mest hotade av världens okontaktade stammar.

En ung nambiquaraman fotograferad av den kände antropologen Claude Levi-Strauss 1938.

Belo Horizontestadion, Minas Gerais

Ungefär 100 km nordöst om Belo Horizonte ligger ett område kallat "Fazenda Guarani", befolkad av Krenak och Pataxóindianer. Båda grupper led enorma förluster då de försökte motstå den utvidgande koloniala fronten. 

På 60-talet upprättade den brasilianska staten två hemliga fängelser som drevs av militärpolisen för att straffa och reformera ursprungsfolk som motsatte sig invasionen av deras land. En för detta fånge kallade dem för koncentrationsläger där indianer tvingades arbeta, och misshandlades och sattes i isolering om de vägrade. "Jag var fånge där i tolv år. Polisen slog oss Krenak så mycket att vi blev tvungna att bada i vatten och salt efteråt." - Manelão Pankaruru.

Hotad stam: Idag uppgår antalet Krenak till 350.

Manausstadion

Manaus, staten Amazonas huvudstad, är den enda VM-värden i Amazonas. Arenan är byggd för att efterlikna en flätad korg typisk för ursprungsbefolkningen.

Utrotad stam: Manaus döptes efter den utrotade Manáosstammen. De slogs mot portugisiskt herravälde i regionen, ledda av sin stora ledare Ajuricaba som förenade flera stammar i motstånd men som till slut besegrades.

Manaus växte massivt under det sena 1800-talet tack vare rikedomar genom gummiboomen. Tiotusentals ursprungsmänniskor förslavades och tvingades att utvinna gummi. Fruktansvärda grymheter begicks mot indianerna - tusentals dog av tortyr, sjukdomar och undernäring. Några indianer undgick slaveriet genom att dra sig tillbaka till de avlägsna övre bifloderna i Amazonas där de idag undviker kontakt med nationalsamhället.

Etthundra kilometer från Manaus ligger Waimiri Atroariindianernas land. Från 1700-talet motsatte sig denna stam tappert invaderande jägare och gummiutvinnare, och många dog i våldsamma konflikter, men kontakt etablerades på 70-talet när staten drog en motorväg genom deras land. Hundratals dog av sjukdomar och i våldsamma sammandrabbningar med armégrupper som sattes in för att slå ner på deras motstånd mot vägen. General Gentil Nogueira Paes sade, "Vägen måste slutföras, även om vi måste öppna eld mot dessa mordiska indianer för att göra det. De har redan trotsat oss mycket och de står i vägen för byggandet." Brasiliens nationella sanningskommission utreder förbrytelserna mot Waimiri Atroari från denna period.

Hotad stam: Vid 1988 hade Waimiri Atroaris befolkning sjunkit från 6000 till endast 374. Idag är de över 1 500. Minst en grupp okontaktade indianer antas leva i deras område.

Hotad stam: Endast 370 km från Manaus finns två okontaktade stammar. Brasilien är hemvist för fler okontaktade stammar är något annat land: FUNAI uppskattar att det finns upp mt 80 okontaktade grupper. Många, såsom Kawahiva och Awá, är på flykt medan tungt beväpnade timmerbolag och ranchägare hotar deras regnskog.

En Waimiri Atroariman visar barnen hur man tillverkar en pil. © Fiona Watson/Survival

Brasíliastadion

Hotad stam: Endast fem timmar med bil från Brasília, har små grupper av indianer gömt sig i de stora taggiga buskmarkerna. De är Avá Canoeiro, som nu bara är 24 stycken - de sista resterna av en stolt och stark stam som har varit på flykt sedan 1780, och nu lever på gränsen till utrotning. Under det tidiga 1980-talet flyttade hundratals byggnadsarbetare in för att bygga ett vattenkraftverk på Tocantinsfloden, på Avá Caneiroland.

Dammens sjö dränkte indianernas sista tillflyktsort och jaktmarker. Medan bygget började, satte FUNAI igång ett brådskande uppdrag för att kontakta återstående grupper - det blev snart uppenbart att väldigt få Avá Canoeiro kvarstod. 1983, kontaktade de ett par Avá Canoeiro, Iawi och Tuia, och Tuias mamma och moster Matcha och Naquatcha. Den lilla gruppen hade överlevt en brutal massaker 1962, och hade sedan spenderat 20 år gömda i grottor högt uppe i bergen.

Iawi och Tuia hade fått två barn, Trumak och Putdjawa som har en son vid namn Paxeo med en Tapirapé indian.
  
En annan liten grupp Avá Canoeiro, som uppgår till ca ett dussin personer, kontaktades 1973. Nästan alla var ärrade av kulor avlossade av män betalade av Camaguaranchen, som ägdes av en brasiliansk bank. De hittades boende i ett träsk - deras sista tillflykt på vad som hade varit deras jaktmarker, nu uppdelad med taggtrådsstängsel - och de led av undernäring.  Det mesta av Avá Canoeiros område översvämmades av Serra da Mesadammen 1998, femton år efter att det först kontaktats. © Walter Sanches/FUNAI

De nordöstra arenorna i Recife, Salvador, Fortaleza och Natal

Av de 23 stammar på den nordöstra kusten, är det bara Fulnio som behållit sitt språk.

Detta område var ett av de tidigaste att koloniseras. Idag är det plats för några av de mest bittra konflikterna rörande mark. Pataxo Hã Hã Hãe har kämpat för markrättigheter i årtionden, samtidigt som de har varit utsatt för våldsamheter och mord på deras ledare. 

Sex timmar med bil från Salvador blir Tupinambáindianerna mål för polisen, som har utfört razzior och vräkt dem från deras land till förmån för boskapshållare. I augusti 2013 blev fyra Tupinambá mördade och deras kroppar stympade, och 26 hus förstörda.

Djupekologi kontra grundekologi

Översatt från deep-ecology-hub.com


Djupekologin förstås bäst när den jämförs med grundekologi (shallow ecology, ibland kallat ytekologi.)

Grundekologi är det där som du redan känner till. Du ser det på TV, barn lär sig om det i skolan. Återvinn, köp hybridbilar, använd inte plastpåsar, plantera träd, o.s.v.
Ingen av dessa handlingar ifrågasätter de fundamentala övertygelserna i vår kultur eller hur vårat samhälle fungerar.

Vi har en kulturell vision som sätter människan i rollen som världens motståndare, någon som måste erövra och bemästra omgivningen. Grundekologin spelar med i den myten. Den säger att soptippar är ett problem, så låt oss återvinna istället. Oljeberoendet är ett problem så låt oss köra elbilar istället.

Grundekologin vill rädda världen, men bara åt oss. Den vill bevara vildmarksområden i världen så att de kan åtnjutas genom friluftsliv. Den vill att vi ska bevara regnskogen så att våra barnbarn kan åtnjuta dem eller för att vi behöver syret från träden. Rädda ekosystemen - men bara om de har värde för oss. En vacker dag kanske vi vill ha eller behöver dem.

Även i sina godaste avsikter är detta synsätt helt egocentriskt. Om den naturliga omgivningen går förlorad så förloras den av oss. Om den förloras så kan vi inte använda den.

Grundekologi kan inte rädda världen. Ingen grad av miljöaktivism kan förebygga förstörelse om en kultur tror att världen tillhör den.

Allt att "vara grön" kan göra är att försena eller mildra skadad som vår kultur tillfogar planeten.

Vad är djupekologi?

Djupekologi går rakt in till kärnan i vår kultur. Den undersöker vår världssyn och säger, "på vilket sätt bidrar sättet vi tänker på till våra miljö- och sociala problem?"

Det handlar inte om små triviala eko-tips. Det är en grundlig utvärdering av vårat tankesätt och de handlingar vi gör tack vare detta tankesätt. Det finns mänskliga kulturer, och gör det fortfarande, som ser sig själva som en del i livets gemenskap. De förstör inte planeten.

Planetens förstörare är inte den mänskliga arten. Det är en enda mänsklig kultur som tror att jorden måste bli besegrad och bemästrad som förstör planeten

Djupekologin går bortom endast ekologi. Den involverar kultur, mänskliga samhällen, mytologi och antropologi. Den tittar på icke-människor för råd om hur man kan delta i ett ekosystem utan att förstöra det och försöker genomföra dessa råd genom kulturens modifikation.

Alla handlingar är resultat av en föreliggande tanke. Djupekologi handlar om att ändra sinnen. Ändra ett sinne så kan du ändra resultatet. Den grundekologin måste kämpa och gnälla och tvinga sig på folk. Eftersom den går emot samhällets vilja. Den erbjuder inte någonting, den antyder till och med att det är en uppoffring att rädda världen. Så alla reklamkampanjer och alla ansträngningar från frivilligorganisationer resulterar inte i någonting eftersom folk ändå är mer intresserade av slutresultatet.

Men om vi kan ändra sinnen istället för att ändra handlingar så kommer världen att förvandlas. Ge folk ett alternativ om att delta i en ny kulturell vision; något som kan vara direkt fördelaktigt för dem.

Detta handlar inte mer om att rädda världen än det handlar om att ge folk något bättre. För om människor har något bättre att leva för, en kultur där människor är viktigare än ekonomisk vinst, så behöver vi inte gnälla på varandra om att rädda miljön. För vi kommer inte att förstöra den till att börja med.

Civilisation och andra faror del 5 - Oljetoppen och matkrisen

Billig olja genomsyrar hela det industriella samhället. Utan olja skulle inte industriella gårdar kunna odla mat, konsumtionsvaror skulle inte kunna transporteras globalt, och stormakter skulle inte kunna föra krig mot fjärran länder. Oljetoppen (peak oil) orsakar redan störningar i samhällen runt om i världen, med effekter som sprider sig till allt från matförsörjning till den globala ekonomin. Oljeutvinningen har passerat sin topp och kommer att fortsätta dala in i framtiden. Inga industriella förnybara alternativ är tillräckliga ersättare. Richard C. Duncan summerar i sin "olduvaiteori" om den industriella civilisationen. Duncan förutsåg en minskning i energiförburkningen per capita mellan 1979 och 1999 ("sluttningen"), med en efterföljande glidning i energiproduktionen som "börjar år 2000 med eskalerande krig i Mellanöstern" och som "markerar den historiska toppen för världens oljeproduktion". Efter det kommer "stupet" som "börjar 2012 då en epidemi av permanenta strömavbrott sprider sig i världen." Enligt Duncan utgör år 2030 slutet för den industriella civilisationen och en återgång till "global balans", d.v.s. stenåldern.

Naturgasen närmar sig också sin produktionstopp. Andra fossila bränslen, såsom oljesand och kol, är svårare att komma åt och erbjuder en fattigt energiavkastnin. Miljöeffekterna av att utvinna och förädla dessa bränslen (och inte minst att använda dem), skulle vara katastrofalt även i jämförelse med oljans usla meriter. Kommer oljetoppen att förhindra den globala uppvärmingen? Förmodligen inte. Det är sant att billig olja inte har något tillräckligt industriellt alternativ. Användandet av kol är dock äldre än användandet av oljan. Även efter kollapsen är det möjligt för stora mängder kol, oljesand och andra smutsiga fossila bränslen att användas. Även om oljetoppen är en kris, så är effekterna av den för det mesta fördelaktiga; minskad användning av fossila bränslen, minskad produktion av skräp, minskad konsumtion av engångsartiklar, minskad möjlighet för stormakter att utöva sin globala makt, ett skifte mot organisk matproduktion, en nödvändighet för starkare gemenskap o.s.v. De värsta effekterna av oljetoppen kommer vara sekundära - ej orsakade av oljetoppen i sig utan av reaktionerna från de som sitter på makten.

Råder brist på fossila bränslen? Börja då att omvandla mat till bränsle eller hugg ned skog för att göra den till syntetisk olja. Ekonomisk kollaps som hindrar folk att betala sina lån? Bränslet för dyrt för att hålla maskinerna igång? Kapitalisterna hittar ett sätt att slå två flugor i en smäll och införa ett system av fängelsen som fungerar som gäldstugor och arbetsläger. Ett stort antal fängelsen runt om i världen använder sig av knappt avlönade fängelsearbetare, trots allt. Masslaveri, gulager och liknande är vanligt förekommande i förindustriella civilisationer. Du förstår poängen.

Den industriella civilisationen är kraftigt beroende av många olika ändliga resurser och material, ett faktum som gör dess mål om ständig tillväxt omöjligt. Speciellt vissa metaller är det brist på. Att få slut på billig platina skulle inte innebära någon större miljöpåverkan. Men brist på viktigare mineraler, som koppar, skulle hämma det industriella samhället i hanteringen av sin egen kollaps. Allvarlig brist och höga priser skulle förvärra gruvföretagens sociala och miljömässiga tillämpningar ytterligare. Underskotten skulle också representera ett misslyckande av den industriella civilisationens fundamentala och falska löfte om att utvidga och medföra sina förmåner till alla människor i världen. Enligt en studie skulle upgraderandet av infrastrukturen i "utvecklingsländerna" till samma nivå som i "utvecklade länder", kräva all koppar och zink (och möjligen all platina) i jordskorpan, plus nästan hundraprocentig metallåtervinning.

Den växande globala matkrisen är ett allvarligt sammanflöde av ekonomiska, politiska och miljömässiga faktorer. För tillfället produceras tillräckligt med mat, men av ekonomiska skäl delas den inte jämlikt. Om det industriella jordbruket inte ens på toppen av sin produktionsförmåga kan mäta alla magar, tänk på vad som kommer att hända när det kollapsar. Priset på majs och ris ökar redan drastiskt, dels på grund av biobränslen, trots att biobränsleindustrin fortfarande är liten.

Matkrisen kommer att förvärras, men kommer inte att bli någon "malthusiansk kris", i vilken en krisartad exponentiell befolkningstillväxt springer ifrån ökningen av jordbruksproduktion. Vår kris kommer troligen kulminera i en minskning av jordbruksproduktionen orsakad av energinedgång och ett ökat användande av biobränslen, och förvärras av klimatförändringar och miljöförstöring. Hållbara sätt att odla mat på är arbetsintensiva eftersom de innebär småskaliga trädgårdsodlingar, snarare än storskaliga monokulturer. Som mikrobiologen Peter Salonius hävdar: "Intensiv odling av grödor för stora befolkningar är ohållbara." Ju längre mänskligheten väntar med att ställa om till hållbara matkällor och att vända befolkningstillväxten, desto större kommer skillnaden vara mellan belastningsförmågan och befolkningen.

Det största misstaget i mänsklighetens historia - Jared Diamond

 

Jared Diamond är en gammal gubbe som är professor i fysiologi och geografi, mest känd för boken Vete, vapen och virus som vann Pulitzerpriset för några år sen. Den här artikeln publicerades redan 1987 i tidningen Discover. Jag lyckades konstigt nog inte hitta någon svensk översättning av den.

Till vetenskapen är vi skyldiga dramatiska förändringar i vår belåtna självbild. Astronomin lärde oss att vår planet inte är universums centrum utan endast en av flera miljarder himlakroppar. Av biologin lärde vi oss att vi inte blev skapta av Gud utan utvecklades tillsammans med miljontals andra arter. Nu kullkastar arkeologin en annan helgad övertygelse: att den mänskliga historien under de senaste miljoner åren har varit en lång framgångssaga. Särskilt nya upptäckter gör gällande att upptagandet av jordbruket, som sägs vara vårt mest avgörande steg mot ett bättre liv, på många sätt var en katastrof som vi ännu inte har återhämtat oss från. Tillsammans med jordbruket uppstod den grova sociala ojämlikheten och könsskillnaden, sjukdomar och despotism, som plågar vår existens.

Vid första anblick verkar bevisen mot denna revisionistiska tolkning obestridliga för 1900-talsamerikanen. Vi har det bättre i nästan alla meningar än medeltidsmänniskorna som i sin tur hade det bättre än grottmänniskorna, som i sin tur hade det bättre än aporna. Se bara på alla våra fördelar. Vi avnjuter den mest rikliga och varierade kosten, de bästa verktygen och materiella varorna, och några av de längsta och hälsosammaste liven i historien. De flesta av oss är säkra från svält och rovdjur. Vi får vår energi från olja och maskiner, inte från vårt svett. Vilken sorts neo-luddit ibland oss skulle byta sitt liv mot en medeltidsbonde, en grottmänniska eller en apa?

Under den största delen av vår historia livnärde vi oss på jakt och samlande: vi jagade vilda djur och letade vilda växter. Det är en livsstil som filosofer traditionellt har ansett vara rått, obehagligt och kort. Eftersom ingen mat odlas och nästan ingen lagras, så finns det (enligt denna bild) inget andrum från kampen att hitta vilda växter och undvika svält som börjar om på nytt varje dag. Vår undflykt från denna misär underlättades först för 10 000 år sedan, då man i olika delar av världen började domesticera djur och växter. Den neolitiska revolutionen (då vi började med jordbruket) spred sig gradvis tills idag då den är nästan universal och få stammar med jägar-samlare överlever.

Från det progressivistiska perspektivet i vilket jag uppfostrades är frågan "Varför upptog nästan alla våra jägar-samlarförfäder jordbruk?" löjlig. De upptog det självklart därför att jordbruket är ett effekivt sätt att få mer mat för mindre arbete. Planterade grödor ger många fler ton per hektar än rötter och bär. Föreställ dig bara en grupp vildar, utmattade efter att ha letat efter nötter eller jagat vilda djur, som för första gången plötsligt får syn på en fruktodling eller en hage full med får. Hur många millisekunder tror du det skulle ta för dem att inse fördelarna med jordbruk?

Den progressivistiska partilinjen går till och med ibland så långt att den ger jordbruket äran för den anmärkningsvärda blomningen av konst som ägt rum under de senaste årtusendena. Eftersom grödor kan lagras, och eftersom det tar mindre tid att plocka mat från en trädgård än att leta reda på det i det vilda, så gav jordbruket oss en fritid som jägar-samlare aldrig haft. Det var alltså jordbruket som gjorde att vi kunde bygga Parthenon och komponera H-mollmässan.

Även om skälen för det progressivistiska perspektivet verkar överväldigande, så är de svåra att bevisa. Hur vet man att livet blev bättre för människor för 10 000 år sedan när de övergav jakt och samlande till förmån för jordbruk? Tills nyligen har arkeologer varit tvungna att tillgripa indirekta test, vilkas resultat (överraskande) misslyckats att understödja det progressivistiska perspektivet. Här är ett exempel på ett indirekt test: har moderna jägar-samlare det verkligen sämre än jordbrukare? Spridda över hela världen livnär sig flera dussin av så kallade primitiva folk, som till exempel Kalaharis bushmän, på det sättet. Det visar sig att dessa människor har mycket fritid, sover mycket, och inte arbetar lika hårt som sina jordbrukande grannar. Till exempel är genomsnittstiden för att skaffa mat endast mellan tolv och nitton timmar i veckan för en grupp bushmän, fjorton timmar eller mindre för Hadza-nomaderna i Tanzania. En bushman, på frågan varför han inte hade tagit efter närliggande stammar genom att ta upp jordbruk, svarade, "Varför skulle vi, när det finns så många mongongonötter i världen?"

Medan jordbrukare koncentrerar sig på grödor rika på kolhydrater, som ris och potatis, så innehåller den varierade kosten av vilda växter och djur som de återstående jägar-samlarna får i sig mer protein och en bättre balans av näringsämnen. I en studie var bushmännens genomsnittliga dagliga intag (under en månad då det fanns mycket mat) 2 140 kalorier och 93 gram protein, betydligt högre än det rekommenderade dagliga intaget för folk i deras storlek. Det är också otänkbart att bushmän, som äter ungefär sjuttiofem olika vilda växter, skulle dö av svält på samma sätt som hundratusentals bönder och deras familjer gjorde på grund av potatispesten på Irland under 1840-talet.

Så liven hos åtminstone de kvarvarande jägar-samlarna är inte råa och obehagliga, även om jordbrukare har trängt undan dem till några av världens sämsta områden. Men moderna jägar-samlarsamhällen som har levt sida vid sida med jordbrukarsamhällen under tusentals år avslöjar inte någonting om förhållandena före den neolitiska revolutionen. Det progressivistiska perspektivet gör verkligen ett anspråk gällande det avlägsna förflutna: att de primitiva folkens liv förbättrades när de bytte från samlande till odlande. Arkeologer kan datera detta byte genom att skilja på rester från vilda växter och djur från de domesticerade i förhistoriska avfallsgropar.

Hur kan man dra slutsatser om de förhistoriska avfallsskaparnas hälsa, och på så sätt direkt testa det progressivistiska perspektivet? Den frågan har blivit möjlig att svara på först på senare år, bland annat genom de nyligen uppstådda paleopatologiteknikerna, studiet av sjukdomstecken i rester av uråldriga folk.

Under vissa lyckliga omständigheter, så har paleopatologen nästan lika mycket material att studera som en patolog idag. Till exempel har arkeologer i de chilenska öknarna hittat välbevarade mumier vilkas medicinska tillstånd vid dödstillfället kunde fastställas genom obduktion. Och avföring från sedan länge döda indianer som levde i torra grottor i Nevada är tillräckligt välbevarade för att kunna undersökas för rundmask och andra parasiter.

Vanligtvis är skelett de enda mänskliga resterna som går att studera, men de erbjuder en förvånansvärt stor mängd slutsatser. Till att börja med avslöjar skeletten personens kön, vikt och ungefärlig ålder. Vid de få tillfällen där det finns många skelett kan man konstruera mortalitetstabeller av den typ som livsförsäkringsbolag använder för att beräkna förväntad livslängd och dödsrisk vid en given ålder. Paleopatologer kan också beräkna växttakten genom att mäta ben från folk i olika åldrar, titta efter emaljdefekter i tänderna (tecken på undernäring i barndomen), och särskilja märken i benen från anemi, tuberkulos, spetälska, och andra sjukdomar.

Ett enkelt exempel på vad paleopatologer har lärt sig av skelett gäller historiska förändringar i kroppslängd. Skelett från Grekland och Turkiet visar att genomsnittslängden för jägar-samlare mot slutet av istiden var hela 175 cm för män och 165 cm för kvinnor. I och med jordbruket sjönk kroppslängden, och hade vid år 3000 f.Kr. gått ner till 160 cm för män och 152 cm för kvinnor. Vid klassisk tid hade kroppslängden sakta börjat stiga igen, men moderna greker och turkar har fortfarande inte återfått sina avlägsna förfäders kroppslängd.

Ett annat exempel på paleopatologi är studiet av indianskelett från gravhögar i Illinois och Ohios floddalar. Vid Dickson Mounds, nära sammanflödet av Spoon och Illinoisfloderna , har arkeologer grävt fram runt 800 skelett som målar upp en bild över hälsoförändringarna som ägde rum då en jägar-samlarkultur ersattes av intensiv majsodling runt år 1150. Studier av George Armelagos och hans kollegor vid University of Massachusetts visar att dessa tidiga jordbrukare betalade ett pris för sitt nyvunna leverne.

Jämfört med jägar-samlarna som föregick dem, hade jordbrukarna nästan femtio procents ökning av emaljdefekter som tyder på undernäring, en fyrdubbling av järnbristanemi, en trefaldig ökning av benskador som reflekterar infektionssjukdomar i allmänhet, och en ökning av degenerativa tillstånd i ryggraden, förmodligen på grund av hårt fysiskt arbete. "Den förväntade livslängden vid födseln före jordbruket var ungefär tjugosex år", säger Armelagos, "men efter jordbruket var det nitton år. Så dessa episoder av näringsproblem och infektionssjukdomar påverkade deras överlevnadsförmåga avsevärt."

Bevisen talar för att indianerna i Dickson Mounds, likt många andra primitiva folk, inte upptog jordbruk genom val utan genom nödvändigheten att försörja deras ständigt växande antal. "Jag tror att de flesta jägar-samlare inte började med jordbruk förrän de blev tvungna, och när de bytte till jordbruk så bytte de också kvalitet mot kvantitet." säger Mark Cohen från State University of New York vid Plattsburgh, som tillsammans med Armelagos gav ut en av de mest inflytelserika böckerna inom området, Paleopathology at the Origins of Agriculture. "När jag först argumenterade för det här för tio år sedan, var det inte många som höll med mig. Nu har det blivit en respektabel, om än kontroversiell, sida av debatten."

Det finns åtminstone tre uppsättningar anledningar som förklarar fyndet att jordbruket var dåligt för hälsan. För det första så åtnjöt jägar-samlare en varierad diet, medan tidiga jordbrukare fick det mesta av sin föda från en eller ett fåtal grödor. Jordbrukarna fick billiga kolhydrater mot priset av dålig hälsa. (Idag står endast tre kolhydratrika grödor - vete, ris och majs - för den största delen av kalorier som konsumeras av människan, dock är alla tre bristfälliga på vissa vitaminer och aminosyror som är nödvändiga för liv.) För det andra, på grund av beroendet av ett begränsat antal grödor så riskerade jordbrukare att svälta om en skörd misslyckades. Och slutligen, det enkla faktum att jordbruket uppmuntrade människor till att klumpa ihop sig i trånga samhällen, av vilka många sedan bedrev handel med andra trånga samhällen, ledde till spridandet av parasiter och infektionssjukdomar. (Vissa arkeologer tror att det var ihopträngandet, snarare än jordbruket, som gynnade sjukdomar, men detta är ett hönan-eller-ägget argument, eftersom ihopträngning uppmuntrar till jordbruk och vice versa.) Epidemier kunde inte slå rot när befolkningar var utspridda i små grupper som ständigt bytte boende. Tuberkulos och diarrésjukdomar fick vänta på jordbrukets uppkomst, mässling och böldpest på städernas framväxt.

Förutom undernäring, svält och epidemiska sjukdomar, bidrog jordbruket till att kasta en annan förbannelse över mänskligheten: djupa klasskillnader. Jägar-samlare har lite eller ingen lagrad mat, och inga koncentrerade födokällor, som till exempel en fruktträdgård eller en flock kor: de lever på de vilda växter och djur de hittar varje dag. Därför kan det inte finnas några kungar, ingen klass av sociala parasiter som växer sig feta på mat framskaffad av andra. Endast i en jordbrukarbefolkning kunde en frisk, icke-producerande elit sätta sig själv över den sjukdomsdrabbade massan. Skelett från grekiska gravar i Mykene från 1500 f.Kr. antyder att kungligheter åtnjöt en bättre kost än vanligt folk, eftersom deras skelett var 5-7 cm längre och hade friskare tänder (i snitt ett istället för sex hål eller saknade tänder.) Bland chilenska mumier från ca år 1000, var eliten utmärkande inte bara för sina utsmyckningar och gyllene hårspännen utan också för sin fyrfaldigt lägre grad av benskador orsakade av sjukdomar.

Liknande kontraster inom kost och hälsa består på en global skala idag. För människor i rika länder, som USA, låter det löjligt att lovprisa fördelarna med jakt och samlande. Men amerikaner är en elit, beroende av olja och mineraler som ofta måste importeras från länder med sämre hälsa och kost. Om man fick välja mellan att att vara en bonde i Etiopien eller en jägar-samlare i Kalahari, vilket tror du skulle vara det bästa valet? Jordbruket kan även ha haft inverkan på ojämlikheten mellan könen. Befriade från nödvändigheten att bära på barnen i en nomadisk livsstil, och under press att producera fler händer att bruka jorden, tenderade jordbrukarkvinnor att ha fler graviditeter än sina motsvarigheter hos jägar-samlarna - med sämre hälsa som följd. Bland de chilenska mumierna till exempel, hade fler kvinnor än män benskador från infektionssjukdomar.

Kvinnor i jordbrukarsamhällen var användes ibland som dragdjur. I bondesamhällen i Nya Guinea idag ser jag ofta kvinnor stappla under lass med grönsaker och ved, medan männen går tomhänta. En gång när jag var där och studerade fåglar erbjöd jag att betala några bybor för att bära några saker från ett flyfält till mitt bergsläger. Den tyngsta saken var en säck med ris på 50 kg, som jag snörade fast på en påle och tilldelade fyra män uppgiften att bära. När jag så småningom träffade byborna igen bar männen lätta lass, medan en liten kvinna som vägde mindre än rissäcken stod böjd under den, med ett snöre runt tinningarna för att bära upp vikten.   

När det gäller påståendet att jordbruket uppmuntrade blomstringen av konst genom att förse oss med fritid, så har moderna jägar-samlare minst lika mycket fritid som jordbrukare. Betoningen på fritiden som en viktig faktor är vilseledande enligt mig. Gorillorna har haft tillräcklig med fritid för att bygga sin egen Parthenon, om de velat. Även om teknologiska framsteg efter jordbruket möjliggjorde nya konstformer och bevarandet av konst lättare, så skapades stora målningar och skulpturer redan av jägar-samlare för 15 000 år sedan, och skapades fortfarande så sent som under det senaste århundradet av sådana jägar-samlare och vissa inuiter och indianer i Pacific Northwest.

Så med jordbrukets ankomst fick eliten det bättre men de flesta människor fick det sämre. Istället för att köpa den progressivistiska partilinjen att vi valde jordbruket för att det var bra för oss, måste vi fråga oss hur vi blev fångade i det trots dess fallgropar. Ett svar kan sammanfattas med ordspråket "störst går först." Jordbruket kunde försörja många fler människor än jakten, om än med sämre livskvalitet. (Jordbrukares befolkning per yta är ofta 100 gånger större än jägar-samlares.) Detta beror delvis på att ett fält som planterats med endast ätliga växter gör att man kan mätta många fler munnar än en skog med utspridda ätbara växter. Det beror också delvis på att nomadiska jägar-samlare måste få sina barn med fyra års mellanrum genom förlängd amning och andra sätt, eftersom en mor måste bära sitt barn tills det är gammalt nog att kunna hålla jämn takt med de vuxna. Eftersom jordbrukarkvinnor inte har den bördan, kan de och får ofta barn vartannat år.

Då befolkningstätheten bland jägar-samlare sakta steg mot slutet av istiden, blev stammarna tvungna att välja mellan att mätta fler magar genom att ta de första stegen mot jordbruk, eller hitta sätt att begränsa tillväxt. Vissa stammar valde den förra lösningen, oförmögna att förutse jordbrukets ondska, och förförda av det kortvariga överflöd de åtnjöt tills befolkningstillväxten hann ikapp den ökande matproduktionen. Sådana stammar utnumrerade och trängde sedan undan eller dödade de stammar som valde att fortsätta vara jägar-samlare, eftersom etthundra undernärda jordbrukare ändå kan övervinna en frisk jägare. Det är inte det att jägar-samlarna övergav sin livsstil, utan att de som var vettiga nog att inte överge den tvingades bort från alla områden utom de som jordbrukarna inte ville ha. Vid det här laget är det upplysande att komma ihåg den vanliga klagan om att arkeologi är en lyxverksamhet, engagerad i det förflutna, och som inte erbjuder något av lärdom för det nuvarande. Arkeologer som studerar framväxten av jordbruket har rekonstruerat en viktig tidpunkt då vi gjorde det värsta misstaget i mänsklighetens historia. Tvingade att välja mellan att begränsa befolkningstillväxten eller att öka matproduktionen, valde vi det senare och fick svält, krig, och tyranni. Jägar-samlare hade den mest framgångsrika och längst bestående livsstilen i mänsklighetens historia. I kontrast så kämpar vi fortfarande med oredan som jordbruket har försett oss med, och det är oklart om vi kan lösa den. Låt oss anta att en arkeolog som besökte oss från yttre rymden försökte förklara mänsklighetens historia för sina utomjordingskamrater. Han kanske illustrerar resultatet av sina utgrävningar med en tjugofyra-timmars-klocka där en timme representerar 100 000 år i riktig tidsåtgång. Om mänsklighetens historia började vid midnatt så skulle vi nu vara vid slutet av den första dagen. Vi levde som jägar-samlare under nästan hela den dagen, från midnatt genom gryning, middag och skymning. Till slut, kl 23:54, började vi med jordbruk. Medan vår andra midnatt närmar sig, kommer böndernas svältfödda tillstånd gradvis att sluka oss alla? Eller kommer vi på något sätt uppnå de förföriska välsignelser som vi föreställer oss bakom jordbrukets glittrande fasad och som hittills undflytt oss?

 







 






 

Vi tror att primitiva folk lever i rädsla

 (Översättning av ”We Think Primitive People Live In Fear” från Deep Ecology Hub: http://www.deep-ecology-hub.com/primitive-people.html av Marcus Wallén)

Vi har stora missuppfattningar om primitiva folk i vår kultur. En av de största missuppfattningarna som vi har är att icke-civiliserade eller så kallade ”primitiva” människor lever i stort lidande och konstant rädsla.

När vi tänker på ursprungsbefolkningar som fortfarande finns i världen eller på primitiva folk som levde före civilisationens uppkomst drar sig Mor Kultur vissa negativa bilder till minnes.

”Bilderna är ofta av människor som är sjukliga, hukandes halvnakna med missfärgade tänder, sökandes genom jungeln, korta, dåligt närda, levandes desperata liv i en fientlig miljö.”
– Thom Hartmann

Utan bofast jordbruk antar vi att dessa folk måste vara i en daglig kamp för att hitta mat. De lever ständigt i rädsla för att gå hungriga och i rädsla för de onda andarna runt dem.

Utan teknologi måste de leva efter naturens infall. Så hemskt det måste ha varit, att kämpa för att hinna med ditt byte samtidigt som att ligga ett steg före ditt rovdjur.

Mor Kultur säger åt oss att sådana människor inte är helt mänskliga. De hör inte hemma i historien, de hör till denna dystra plats kallad ”för-historia”. Som Daniel Quinn uttrycker det, vi får veta att det inte fanns någon mening i för-historien, inget uppnåddes förutom faktumet att det la grunden för vår ankomst – civilisationens ankomst när människan uppfyllde sitt öde och blev fullt mänsklig.

Dessa myter överlever bara därför att de flesta människor i vår kultur inte har blivit exponerade för några andra idéer. Vår historia berättar om kolonisering och hur vi förbättrade ”barbarernas” liv men vi lär oss lite om hur de faktiskt levde. ”Du behöver inte veta hur de levde”, säger Mor Kultur, ”det var en underlägsen livsstil och vi får det bra av att bli av med den. Det finns inget vi kan lära från dessa folk.”

Hur det verkligen är

Om man tar tiden att faktiskt undersöka så kallade primitiva folks liv kommer man att finna att de faktiskt inte lever i konstant rädsla.

De lever lyckliga och hälsosamma liv. Deras diet är mer varierad och mer näringsrik än vår.

De har färre degenerativa sjukdomar, de har långa starka fysiska kroppar och de dör inte alla vid 25; de avnjuter faktiskt en relativt lång livslängd.

De grymtar inte till varandra, istället har de komplexa talade språk. De har också andlig tro, stam-seder, rättssystem och långa historier.

Medan inomstam-strider på låg nivå äger rum regelbundet lever ursprungskulturer lyckligt ovetande om krigföring som vi känner det – den slags som syftar till att begå folkmord och utplåna levnadssätt.

Detta är inte att säga att en ursprunglig livsstil är perfekt. Självklart kan det bli stora problem och frågor. Men det är inte barbariskt och brutalt. De går inte runt och grymtar och slår varandra i huvudet med klubbor. Inte heller går de runt och begår hänsynslösa mord. ”Flugornas herre” är inte en korrekt representation av hur folk lever när de inte har strukturen av ett civilt samhälle.

När civilisationen har tagit kontakt med ursprungssamhällen hoppar de senare sällan av glädje och ger sig av och går med i tåget av ”framsteg och utveckling”. Ändå tvingar vi det på dem, med antagandet att deras livsstil är lägre stående. Vår kulturs mytologi föreslår att de inte vet vad som är bra för dem, så vi måste utbilda dem i civilisationens underverk.

Det finns värde i det ursprungliga sättet att leva. Det finns stora lärdomar för oss att lära. Faktum är att vi behöver lära oss om vi ska kunna stoppa oss själva från att förstöra världen. Det är inte de primitiva folken som inte vet vad som är bra för dem; det är vi.