Visar inlägg med etikett fossila bränslen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fossila bränslen. Visa alla inlägg

lördag 7 juni 2014

Civilisation och andra faror del 5 - Oljetoppen och matkrisen


Billig olja genomsyrar hela det industriella samhället. Utan olja skulle inte industriella gårdar kunna odla mat, konsumtionsvaror skulle inte kunna transporteras globalt, och stormakter skulle inte kunna föra krig mot fjärran länder. Oljetoppen (peak oil) orsakar redan störningar i samhällen runt om i världen, med effekter som sprider sig till allt från matförsörjning till den globala ekonomin. Oljeutvinningen har passerat sin topp och kommer att fortsätta dala in i framtiden. Inga industriella förnybara alternativ är tillräckliga ersättare. Richard C. Duncan summerar i sin "olduvaiteori" om den industriella civilisationen. Duncan förutsåg en minskning i energiförburkningen per capita mellan 1979 och 1999 ("sluttningen"), med en efterföljande glidning i energiproduktionen som "börjar år 2000 med eskalerande krig i Mellanöstern" och som "markerar den historiska toppen för världens oljeproduktion". Efter det kommer "stupet" som "börjar 2012 då en epidemi av permanenta strömavbrott sprider sig i världen." Enligt Duncan utgör år 2030 slutet för den industriella civilisationen och en återgång till "global balans", d.v.s. stenåldern.

Naturgasen närmar sig också sin produktionstopp. Andra fossila bränslen, såsom oljesand och kol, är svårare att komma åt och erbjuder en fattigt energiavkastnin. Miljöeffekterna av att utvinna och förädla dessa bränslen (och inte minst att använda dem), skulle vara katastrofalt även i jämförelse med oljans usla meriter. Kommer oljetoppen att förhindra den globala uppvärmingen? Förmodligen inte. Det är sant att billig olja inte har något tillräckligt industriellt alternativ. Användandet av kol är dock äldre än användandet av oljan. Även efter kollapsen är det möjligt för stora mängder kol, oljesand och andra smutsiga fossila bränslen att användas. Även om oljetoppen är en kris, så är effekterna av den för det mesta fördelaktiga; minskad användning av fossila bränslen, minskad produktion av skräp, minskad konsumtion av engångsartiklar, minskad möjlighet för stormakter att utöva sin globala makt, ett skifte mot organisk matproduktion, en nödvändighet för starkare gemenskap o.s.v. De värsta effekterna av oljetoppen kommer vara sekundära - ej orsakade av oljetoppen i sig utan av reaktionerna från de som sitter på makten.

Råder brist på fossila bränslen? Börja då att omvandla mat till bränsle eller hugg ned skog för att göra den till syntetisk olja. Ekonomisk kollaps som hindrar folk att betala sina lån? Bränslet för dyrt för att hålla maskinerna igång? Kapitalisterna hittar ett sätt att slå två flugor i en smäll och införa ett system av fängelsen som fungerar som gäldstugor och arbetsläger. Ett stort antal fängelsen runt om i världen använder sig av knappt avlönade fängelsearbetare, trots allt. Masslaveri, gulager och liknande är vanligt förekommande i förindustriella civilisationer. Du förstår poängen.

Den industriella civilisationen är kraftigt beroende av många olika ändliga resurser och material, ett faktum som gör dess mål om ständig tillväxt omöjligt. Speciellt vissa metaller är det brist på. Att få slut på billig platina skulle inte innebära någon större miljöpåverkan. Men brist på viktigare mineraler, som koppar, skulle hämma det industriella samhället i hanteringen av sin egen kollaps. Allvarlig brist och höga priser skulle förvärra gruvföretagens sociala och miljömässiga tillämpningar ytterligare. Underskotten skulle också representera ett misslyckande av den industriella civilisationens fundamentala och falska löfte om att utvidga och medföra sina förmåner till alla människor i världen. Enligt en studie skulle upgraderandet av infrastrukturen i "utvecklingsländerna" till samma nivå som i "utvecklade länder", kräva all koppar och zink (och möjligen all platina) i jordskorpan, plus nästan hundraprocentig metallåtervinning.

Den växande globala matkrisen är ett allvarligt sammanflöde av ekonomiska, politiska och miljömässiga faktorer. För tillfället produceras tillräckligt med mat, men av ekonomiska skäl delas den inte jämlikt. Om det industriella jordbruket inte ens på toppen av sin produktionsförmåga kan mäta alla magar, tänk på vad som kommer att hända när det kollapsar. Priset på majs och ris ökar redan drastiskt, dels på grund av biobränslen, trots att biobränsleindustrin fortfarande är liten.

Matkrisen kommer att förvärras, men kommer inte att bli någon "malthusiansk kris", i vilken en krisartad exponentiell befolkningstillväxt springer ifrån ökningen av jordbruksproduktion. Vår kris kommer troligen kulminera i en minskning av jordbruksproduktionen orsakad av energinedgång och ett ökat användande av biobränslen, och förvärras av klimatförändringar och miljöförstöring. Hållbara sätt att odla mat på är arbetsintensiva eftersom de innebär småskaliga trädgårdsodlingar, snarare än storskaliga monokulturer. Som mikrobiologen Peter Salonius hävdar: "Intensiv odling av grödor för stora befolkningar är ohållbara." Ju längre mänskligheten väntar med att ställa om till hållbara matkällor och att vända befolkningstillväxten, desto större kommer skillnaden vara mellan belastningsförmågan och befolkningen.

tisdag 13 maj 2014

Noam Chomsky om den pågående massutrotningen



Noam Chomsky är en av det senaste århundradets mest inflytelserika intellektuella och har varit aktiv sedan 40-talet. Här är ett tal om den pågående massutrotningen.

När jag hör frasen "vid avgrundens rand", tänker jag oundvikligen på ordspråket om lämlar som bestämt vandrar mot stupet.

För första gången i historien är vi människor på väg att förstöra utsikterna för en dräglig existens, och för andra livsformer. Takten i vilken arter utrotas på idag är på ungefär samma nivå som för 65 miljoner är sedan då en stor katastrof, förmodligen en enorm asteroid, avslutade dinosauriernas tid på jorden och banade vägen för däggdjur att spridas. Skillnaden är att idag är det vi som är asteroiden, och vägen kommer troligen att banas för skalbaggar och bakterier när vi är klara med vårt jobb.

Geologer delar up planetens historia i eror av relativ stabilitet. Den pleistocena eran, som varade i flera miljoner år, följdes av den holocena för ungefär 10 000 år sedan, som sammanföll med framväxten av jordbruket. Idag talar många geologer om en tredje era, den antropocena, som började med den industriella revolutionen och som radikalt förändrat den naturliga världen. Med tanke på förändringens hastighet, bär det emot att tänka på när nästa era inleds, och vad den kommer att vara.

En effekt av den antropocena eran är den enastående utrotningshastigheten. En annan är hotet mot oss själva. Ingen bildad person kan undgå att inse att vi står inför utsikten av en allvarlig miljökatastrof, med effekter som redan är påtagliga och som kan bli digra inom några få generationer om nuvarande riktning inte ändras.

Det är inte allt. Under de senaste 70 åren har vi levt under hotet från omedelbar och praktiskt taget total utplåning, från oss själva. De som är bekanta med den chockerande meritlistan, som fortsätter än idag, finner det svårt att bestrida slutsatserna från General Lee Butler, den senaste befälhavaren i det strategiska flygkommandot som hade ansvar för kärnvapen. Han skriver att vi hittills överlevt atomåldern "genom en kombination av skicklighet, tur och gudomligt ingripande, och jag misstänker det sistnämnda till störst del." Det är nästan ett mirakel att vi har undgått utplåning hittills, och ju längre vi utmanar ödet, desto mindre troligt är det att vi kan lita till gudomligt ingripande för att upprätthålla miraklet.

Vi kanske bör fundera på en anmärkningsvärd paradox i dessa tider. Det finns de som ägnar sig åt seriösa ansträgningar för att förhindra den stundande katastrofen. Ledande är de mest förtryckta delarna av världens befolkning, de som anses vara mest baklänges och primitiva: världens ursprungsbefolkningar, från Kanadas First Nations, australiens aboriginer, till stamfolk i Indien och många andra. I länder med inflytelserika ursprungsbefolkningar, som Bolivia och Ecuador, finns nu lagstadgat erkännande av naturens rättigheter. Regeringen i Ecuador erbjöd sig att låta sina oljetillgångar ligga kvar i marken, där de borde vara, om de rika länderna kunde förse dem med utvecklingsbistånd som hade uppgått till en liten del av vad de skulle offra genom att inte utvinna sina oljeresurser. De rika länderna vägrade.

Medan ursprungsbefolkningar försöker förhindra katastrofen, så leds språnget ut för stupet av de mest avancerade, utbildade, förmögna och priviligierade samhällena i världen, främst Nordamerika.


Det råder för tillfället stor entusiasm i USA gällande "100 års energioberoende" då vi blir "nästa århundrades Saudi Arabien". Man kan ta ett tal av president Obama från två år sedan för att representera dödsstöten för mänskligheten. Han tillkännagav med all stolthet, till stora applåder, att "Nu, under min administration, producerar USA mer olja än under någon tidpunkt de senaste åtta åren. Det är viktigt att veta. Under de senaste tre åren, har min administration öppnat upp miljontals tunnland för gas- och oljeutvinning i 23 olika stater. Vi öppnar upp mer än 75% procent av våra potentiella oljeresurser till havs. Vi har fyrdubblat antalet verksamma plattformer till ett rekordantal. Vi har byggt tillräckligt med nya olje och gasledningar för att runda jorden och lite till."

Applåderna säger något viktigt om vårt sociala och moraliska elände. Presidenten talade i Cushing Oklahoma, en "oljestad" som han tillkännagav när han mötte sin uppskattande publik, beskriven som "det viktigaste handelscentrumet för råolja i Nordamerika". Och vinster i industrin ska säkras då "produktion av mer olja och gas här hemma" fortsätter att vara en "viktig del" i energistrategin, som presidenten lovade.

För några dagar sedan hade New York Times en energibilaga, 8 sidor av huvudsaklig eufori över landets ljusa framtid, på väg att bli världens största producent av fossila bränslen. Utan någon reflektion över vilken sorts värld vi så entusiastiskt skapar. Man dras till att minnas George Orwells iaktagelser i hans (opublicerade) inledning till Djurfarmen om det fria England, där impopulära tankar kunde slås ned utan användandet av tvång, inte minst därför att djupare inblandning i kultureliten ingjuter uppfattningen att det finns vissa saker som "det inte passar sig att säga" - eller ens att tänka.

I den moraliska analysen i den för tillfället härskande statskapitalismen, väger vinster och bonusar för nästa kvartal enormt mycket tyngre än oron för våra barnbarns välfärd, och eftersom detta är institutionaliserade störningar, blir de inte lätta att övervinna. Även om mycket fortfarande är oklart, kan vi med god visshet vara försäkrade om att framtida generationer inte kommer att förlåta oss för vår tystnad och apati.



Översatt från: http://www.pen.org/nonfiction/edge-noam-chomsky



















tisdag 6 maj 2014

Civilisation och andra faror - del 1


Översatt från kapitel 2 i boken Deep Green Resistance

Så vad har vi att göra med?

Fundera en minut på arvet från den dominanta kulturen, dess svepande förstörelse av land och mark ("miljöpåverkan", som industriella försvarare så fint kallar det.)

Aralsjön, mellan vad som nu är Kazakstan och Uzbekistan, är ett perfekt exempel. Namnet betyder "sjön med öarna", efter de tusentals öar som låg utspridda i de en gång så näringsrika vattnen. På 50-talet inledde Sovjetunionen ett intensivt industriellt bevattningsprogram tänkt att förvandla Aralsjöns sänka till ett stort bomullsfält. Vid tidpunkten var sjön fortfarande enorm, ytan hade lätt fått plats med Danmark, Dominikanska Republiken eller Sri Lanka. Men sjön krypte drastiskt från 60-talet och framåt, dränktes på vatten och den stigande salthalten dödade fisk och andra varelser. Nu finns mindre än 10 procent  av sjön kvar. Dess dämpade effekt är borta, en gång tempererade somrar är nu varma och torra, vintrarna långa och kalla. Där det en gång fanns en sjö full av liv, finns nu bara en död och dammig slätt, förgiftad av årtionden av lagrad konstgödning och industriellt avfall. På Vozrozhdeniyaön (eller före detta ö) finns spillror av en Sovjetisk fabrik för biologiska vapen. Övergivna fartyg ligger utspridda och rostar över slätten, likt monument som påminner om en tid då det fanns fisk - och vatten - i sjön.



                                             1989                                  2008
Det är svårt att tänka på ett annat ord än postapokalyptiskt. Men apokalypsen är ännu inte över, återstoden av sjön fortsätter att krympa. Det fanns tre separata salta "sjöar" kvar av Aralsjön, men när jag skriver detta har en av dem precis dunstat och försvunnit. Nu är allt som återstår av den stora sjön med öarna två små, bräcka, giftiga pölar.
 

Det som hände i Aralsjön händer överallt, och det snabbt. Det tog 50 år att förvandla Aralsjön till öken, men samma yta görs till öken varje år i resten av världen. Det är inte svårt att hitta hela biomer som har blivit förstörda av denna kultur. Prärierna i amerikanska västern. De gamla skogarna i Mellanöstern. Vid denna tidpunkt är det svårare att hitta en biom som INTE har blivit förstörd.
 

Och på vissa håll har de som sitter vid makten bara börjat, som i fallet med oljesanden i norra Alberta. Oljesanden är underjordiska depåer med asfalt blandat med sand, och många av depåerna ligger under tajga. (Om du letar efter "världens minst förstörda biom", så
skulle världens tajga vara en toppkandidat. Åtminstone innan den globala uppvärmningen.) För att komma åt oljesanden, så skrapar oljebolagen bokstavligen bort skogen och jorden på ytan. Sen gräver de ut sanden, ungefär två ton sand per fat olja som produceras. Därefter används vatten från närliggande floder för att spola bort asfalten från sanden - flera volymer vatten används för varje volym olja - och efter lämnas en giftig biprodukt som dödar fisk, fåglar och ursprungsbefolkningar som bor i närheten. Om du helt enkelt hatade jorden och ville förstöra den, skulle det vara svårt att komma på ett mer brutalt sätt att göra det på.


Enorma mängder naturgas används för att omvandla asfalten till syntetisk olja. Energin som går åt betyder att olja som produceras ur oljesand orsakar minst fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än konventionell olja. Om du ville komma på ett ännu vidrigare sätt att konsumera fossila bränslen på, grattis.
 

Allt det här visar på ett tydligt samband. Den dominanta kulturen äter upp hela biomer. Nej, det är för snällt, för att äta innebär en naturlig biologisk relation. Denna kultur inte bara konsumerar ekosystem, den utplånar dem, mördar dem, en efter en. Denna kultur är en ekologisk seriemördare, och det är för länge sedan dags att vi ser sambanden.