tisdag 6 maj 2014

Civilisation och andra faror - del 1


Översatt från kapitel 2 i boken Deep Green Resistance

Så vad har vi att göra med?

Fundera en minut på arvet från den dominanta kulturen, dess svepande förstörelse av land och mark ("miljöpåverkan", som industriella försvarare så fint kallar det.)

Aralsjön, mellan vad som nu är Kazakstan och Uzbekistan, är ett perfekt exempel. Namnet betyder "sjön med öarna", efter de tusentals öar som låg utspridda i de en gång så näringsrika vattnen. På 50-talet inledde Sovjetunionen ett intensivt industriellt bevattningsprogram tänkt att förvandla Aralsjöns sänka till ett stort bomullsfält. Vid tidpunkten var sjön fortfarande enorm, ytan hade lätt fått plats med Danmark, Dominikanska Republiken eller Sri Lanka. Men sjön krypte drastiskt från 60-talet och framåt, dränktes på vatten och den stigande salthalten dödade fisk och andra varelser. Nu finns mindre än 10 procent  av sjön kvar. Dess dämpade effekt är borta, en gång tempererade somrar är nu varma och torra, vintrarna långa och kalla. Där det en gång fanns en sjö full av liv, finns nu bara en död och dammig slätt, förgiftad av årtionden av lagrad konstgödning och industriellt avfall. På Vozrozhdeniyaön (eller före detta ö) finns spillror av en Sovjetisk fabrik för biologiska vapen. Övergivna fartyg ligger utspridda och rostar över slätten, likt monument som påminner om en tid då det fanns fisk - och vatten - i sjön.



                                             1989                                  2008
Det är svårt att tänka på ett annat ord än postapokalyptiskt. Men apokalypsen är ännu inte över, återstoden av sjön fortsätter att krympa. Det fanns tre separata salta "sjöar" kvar av Aralsjön, men när jag skriver detta har en av dem precis dunstat och försvunnit. Nu är allt som återstår av den stora sjön med öarna två små, bräcka, giftiga pölar.
 

Det som hände i Aralsjön händer överallt, och det snabbt. Det tog 50 år att förvandla Aralsjön till öken, men samma yta görs till öken varje år i resten av världen. Det är inte svårt att hitta hela biomer som har blivit förstörda av denna kultur. Prärierna i amerikanska västern. De gamla skogarna i Mellanöstern. Vid denna tidpunkt är det svårare att hitta en biom som INTE har blivit förstörd.
 

Och på vissa håll har de som sitter vid makten bara börjat, som i fallet med oljesanden i norra Alberta. Oljesanden är underjordiska depåer med asfalt blandat med sand, och många av depåerna ligger under tajga. (Om du letar efter "världens minst förstörda biom", så
skulle världens tajga vara en toppkandidat. Åtminstone innan den globala uppvärmningen.) För att komma åt oljesanden, så skrapar oljebolagen bokstavligen bort skogen och jorden på ytan. Sen gräver de ut sanden, ungefär två ton sand per fat olja som produceras. Därefter används vatten från närliggande floder för att spola bort asfalten från sanden - flera volymer vatten används för varje volym olja - och efter lämnas en giftig biprodukt som dödar fisk, fåglar och ursprungsbefolkningar som bor i närheten. Om du helt enkelt hatade jorden och ville förstöra den, skulle det vara svårt att komma på ett mer brutalt sätt att göra det på.


Enorma mängder naturgas används för att omvandla asfalten till syntetisk olja. Energin som går åt betyder att olja som produceras ur oljesand orsakar minst fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än konventionell olja. Om du ville komma på ett ännu vidrigare sätt att konsumera fossila bränslen på, grattis.
 

Allt det här visar på ett tydligt samband. Den dominanta kulturen äter upp hela biomer. Nej, det är för snällt, för att äta innebär en naturlig biologisk relation. Denna kultur inte bara konsumerar ekosystem, den utplånar dem, mördar dem, en efter en. Denna kultur är en ekologisk seriemördare, och det är för länge sedan dags att vi ser sambanden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar