tisdag 13 maj 2014

Noam Chomsky om den pågående massutrotningen



Noam Chomsky är en av det senaste århundradets mest inflytelserika intellektuella och har varit aktiv sedan 40-talet. Här är ett tal om den pågående massutrotningen.

När jag hör frasen "vid avgrundens rand", tänker jag oundvikligen på ordspråket om lämlar som bestämt vandrar mot stupet.

För första gången i historien är vi människor på väg att förstöra utsikterna för en dräglig existens, och för andra livsformer. Takten i vilken arter utrotas på idag är på ungefär samma nivå som för 65 miljoner är sedan då en stor katastrof, förmodligen en enorm asteroid, avslutade dinosauriernas tid på jorden och banade vägen för däggdjur att spridas. Skillnaden är att idag är det vi som är asteroiden, och vägen kommer troligen att banas för skalbaggar och bakterier när vi är klara med vårt jobb.

Geologer delar up planetens historia i eror av relativ stabilitet. Den pleistocena eran, som varade i flera miljoner år, följdes av den holocena för ungefär 10 000 år sedan, som sammanföll med framväxten av jordbruket. Idag talar många geologer om en tredje era, den antropocena, som började med den industriella revolutionen och som radikalt förändrat den naturliga världen. Med tanke på förändringens hastighet, bär det emot att tänka på när nästa era inleds, och vad den kommer att vara.

En effekt av den antropocena eran är den enastående utrotningshastigheten. En annan är hotet mot oss själva. Ingen bildad person kan undgå att inse att vi står inför utsikten av en allvarlig miljökatastrof, med effekter som redan är påtagliga och som kan bli digra inom några få generationer om nuvarande riktning inte ändras.

Det är inte allt. Under de senaste 70 åren har vi levt under hotet från omedelbar och praktiskt taget total utplåning, från oss själva. De som är bekanta med den chockerande meritlistan, som fortsätter än idag, finner det svårt att bestrida slutsatserna från General Lee Butler, den senaste befälhavaren i det strategiska flygkommandot som hade ansvar för kärnvapen. Han skriver att vi hittills överlevt atomåldern "genom en kombination av skicklighet, tur och gudomligt ingripande, och jag misstänker det sistnämnda till störst del." Det är nästan ett mirakel att vi har undgått utplåning hittills, och ju längre vi utmanar ödet, desto mindre troligt är det att vi kan lita till gudomligt ingripande för att upprätthålla miraklet.

Vi kanske bör fundera på en anmärkningsvärd paradox i dessa tider. Det finns de som ägnar sig åt seriösa ansträgningar för att förhindra den stundande katastrofen. Ledande är de mest förtryckta delarna av världens befolkning, de som anses vara mest baklänges och primitiva: världens ursprungsbefolkningar, från Kanadas First Nations, australiens aboriginer, till stamfolk i Indien och många andra. I länder med inflytelserika ursprungsbefolkningar, som Bolivia och Ecuador, finns nu lagstadgat erkännande av naturens rättigheter. Regeringen i Ecuador erbjöd sig att låta sina oljetillgångar ligga kvar i marken, där de borde vara, om de rika länderna kunde förse dem med utvecklingsbistånd som hade uppgått till en liten del av vad de skulle offra genom att inte utvinna sina oljeresurser. De rika länderna vägrade.

Medan ursprungsbefolkningar försöker förhindra katastrofen, så leds språnget ut för stupet av de mest avancerade, utbildade, förmögna och priviligierade samhällena i världen, främst Nordamerika.


Det råder för tillfället stor entusiasm i USA gällande "100 års energioberoende" då vi blir "nästa århundrades Saudi Arabien". Man kan ta ett tal av president Obama från två år sedan för att representera dödsstöten för mänskligheten. Han tillkännagav med all stolthet, till stora applåder, att "Nu, under min administration, producerar USA mer olja än under någon tidpunkt de senaste åtta åren. Det är viktigt att veta. Under de senaste tre åren, har min administration öppnat upp miljontals tunnland för gas- och oljeutvinning i 23 olika stater. Vi öppnar upp mer än 75% procent av våra potentiella oljeresurser till havs. Vi har fyrdubblat antalet verksamma plattformer till ett rekordantal. Vi har byggt tillräckligt med nya olje och gasledningar för att runda jorden och lite till."

Applåderna säger något viktigt om vårt sociala och moraliska elände. Presidenten talade i Cushing Oklahoma, en "oljestad" som han tillkännagav när han mötte sin uppskattande publik, beskriven som "det viktigaste handelscentrumet för råolja i Nordamerika". Och vinster i industrin ska säkras då "produktion av mer olja och gas här hemma" fortsätter att vara en "viktig del" i energistrategin, som presidenten lovade.

För några dagar sedan hade New York Times en energibilaga, 8 sidor av huvudsaklig eufori över landets ljusa framtid, på väg att bli världens största producent av fossila bränslen. Utan någon reflektion över vilken sorts värld vi så entusiastiskt skapar. Man dras till att minnas George Orwells iaktagelser i hans (opublicerade) inledning till Djurfarmen om det fria England, där impopulära tankar kunde slås ned utan användandet av tvång, inte minst därför att djupare inblandning i kultureliten ingjuter uppfattningen att det finns vissa saker som "det inte passar sig att säga" - eller ens att tänka.

I den moraliska analysen i den för tillfället härskande statskapitalismen, väger vinster och bonusar för nästa kvartal enormt mycket tyngre än oron för våra barnbarns välfärd, och eftersom detta är institutionaliserade störningar, blir de inte lätta att övervinna. Även om mycket fortfarande är oklart, kan vi med god visshet vara försäkrade om att framtida generationer inte kommer att förlåta oss för vår tystnad och apati.



Översatt från: http://www.pen.org/nonfiction/edge-noam-chomsky



















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar