Ursprungssamhällen - varför avskyr vår kultur deras livsstil?

Översatt från deep-ecology-hub

Vår kultur lär folk att avsky ursprungssamhällen. Vår sociala betingning säger oss att primitivt liv är vidrigt även om vi inte alltid kan artikulera varför.

Även de fattigaste fattiga i vårt samhälle skulle förmodligen välja sin egen situation framför att gå tillbaka till ett liv som jägar-samlare, ifall de hade valet. Även om deras liv i vårt samhälle kanske är ett sorgligt och ensamt kämpande så skulle de inte lämna det för att åka och leva med en stam i Papua Nya Guinea.

För människor i vår kultur verkar livet i ursprungssamhällen meningslöst, avskyvärt och gräsligt. Även fast ingen urprungskultur någonsin frivilligt övergett sin livsstil och ofta hellre skulle dö än att gå med i civilisationen så kan vi inte förstå varför. Vi intalar oss att de är ignoranta vildar; de vet bara inte vad de går miste på.

Vad är det som orsakar denna rädsla?

Som Thom Hartmann förklarar det, när vi tänker på ursprungsfolk så ser vi bilder i huvudet på halvnakna, hukande, kranka människor. De lever i konstant rädsla, försöker desperat hitta mat medan de undviker att bli offer för rovdjur, sjukdomar, svält eller invaderade av sina grannar.

Många som faktiskt spenderat tid i ursprungssamhällen berättar att deras liv inte alls är på det viset. De lever inte i ständig rädsla. De är lyckliga, nöjda folk, de är inte deprimerade, berusade eller isolerade från varandra och de har inte meningslösa liv. Det finns inte ens några varelser som lever på människor. Men detta nöjer sig inte vår kultur med. Vi insisterar fortfarande på att deras liv är avskyvärda, degraderade, brutala. De kanske tror att de är lyckliga men de är ignoranta. De vet bara inte hur det är att vara oss.

Enligt oss så lever ursprungssamhällena som djur, alltså lever de på ett sätt som inte är fullt mänskligt. Enligt oss så har de inte full kontroll över sina liv eftersom de inte har full kontroll över sin tillgång på föda. De är inte heltidsjordbrukare som oss.

Vi ser det som djurbeteende att gå ut i vildmarken och hitta den mat som finns där - ett risktagande.

Att chansa och se om det finns mat eller inte idag är en dag i hunger. Det är avskyvärt för oss. Vi kan inte lita till slumpen, vi kan inte lita till gudarna eller naturen. Naturen kanske inte ger oss den mat vi vill ha. Där kanske inte finns vilt, frukterna kanske har ruttnat eller så kanske en annan varelse har varit där före.

För oss är detta galet. Att leva på naturens godtycklighet, i händerna på gudarna är ett sannerligen djuriskt sätt att leva. Genom att leva så, är vi på intet sätt bättre än djuren.

Hur ursprungssamhällen ser det

Ursprungsfolk tänker inte på det sättet, de känner inget behov av total kontroll. Varför spendera sin dyrbara energi på att slita och odla sådant som växer naturligt? Varför kämpa med att föda upp boskap när det finns gratis vilt att jaga i det vilda?

Vad är vi rädda för? Att om vi inte odlar vår egen mat så kommer det kanske inte finnas någon där imorgon när vi vill ha den?

Ursprungssamhällen oroar sig inte över att det en dag kanske finns mat och en annan dag kanske inte. Om det inte finns grisar så tar de harar. Finns det inga harar så fångar de fisk. Världen är full av mat och den försvinner inte över en natt. Det finns alltid något att äta.

Vi avskyr inte icke-jordbrukssamhällen för att de har mindre teknologi. Vi avskyr dem därför att de har en annan attityd än vad vi har. De chansar och accepterar den maten de kan hitta. De kan acceptera att de inte alltid har kontroll. Det gör inte vi.

Vi tror att jordbruket gör oss verkligt mänskliga

Enligt vår kultur är sättet som ursprungssamhällen lever på ett sätt som inte är bättre än djurens. Det finns inga möjligheter, inget utrymme att växa, ingen förmåga att bemästra vår miljö. Vår kultur vill desperat att mänskligheten ska vara någon form av högre livsform än andra djur. Så vi känner att vi måste ta kontroll över tillgången på mat, lipa åt gudarna och dunka oss själva i ryggen för vår genialitet.

När vi tänker på ursprungssamhällen så förmodar vi att de försöker bli som oss, men endast saknar medel och kunskap för att uppnå det. Så därför är de fast i ett djurliknande levnadssätt, vilket betyder inga medel för kontroll. När ett samhälle väl bemästrar jordbruk kan de kontrollera tillgången på mat och när de har kontroll står de över djuren och är verkligt mänskliga.

För oss innebär att vara verkligt mänsklig att vara civiliserad, och för oss betyder att vara civiliserad att ta kontroll.

Vår rädsla för stamfolk är så stark att de fattigaste i vår kultur säkerligen skulle välja sin egen situation istället för att anamma en tillvaro som jägar-samlare.

Det är på detta sätt som Daniel Quinns termer om tagare och lämnare kom till. Lämnare lever i gudarnas händer, d.v.s. de lämnar styrandet av världen till dem. Men tagarna känner att de behöver ta kontroll av styrandet av världen därför att gudarna är för inkompetenta för att sköta det. De ser vildhet som ett tillstånd av primitiv anarki som måste ställas i ordning. De ser världen som ett gudarnas hafsverk, som måste ställas tillrätta av människan.

Tagarnas problem är att de inte har full kontroll över planeten ännu, de har inte helt tagit över efter gudarna. De är fortfarande utlämnade allvarliga ekologiska kollapser, deras grödor är känsliga för skadedjur och de är under ständigt hot från extremt väder. Så de känner sig inte säkra.

Den naturliga världen har fortfarande makt över dem. De känner sig inte säkra förrän de har tagit planetens fullständiga kontroll ifrån gudarna och har den i sina egna händer. När människorna har möjlighet att kontrollera regnet, floderna, torkan, grödorna. När de har kontroll över allting och gudarna har blivit helt hindrade så är de säkra, då har världen blivit ställd tillrätta och då kommer världen bli ett paradis. Då kommer människan vara verkligt fri.

Att leva i gudarnas händer är vår kulturs största rädsla. Drivkraften bakom alla våra avancemang har varit viljan att bemästra planeten ännu mer så att vi kan ta den ifrån gudarna. Vi tål inte att vara i deras nåd. Men vad vi måste inse är att ju mer vi försöker bemästra planeten desto mer förstör vi den.

Istället för att fixa problemen vi har orsakat genom att ta kontroll med att ta ännu mer kontroll, behöver vi ta det lugnare och släppa taget. Världen klarade sig bra innan människor från vår kultur kom in i bilden. Den var inte i ett tillstånd av kaos och den behöver inte människan för att styra den. Vi behöver vara en del av livets gemenskap, inte dess totalitära diktator.