Civilisation och andra faror del 4 - Krig och Klyftor

Översatt från kapitel 2 i boken Deep Green Resistance

En grundläggande dynamisk kraft i civilisationen är centraliseringen av makt och externaliseringen av konsekvenser. De senaste femtio åren har helt klart varit en sammanslagning av lössläppt korporativism, militarisering och ett systematiskt utnyttjande av fattiga, både inrikes (USA) och internationellt. För att kunna fortsätta med centraliseringen av makt, utbredningen av kapitalism och resursutvinning måste de vid makten förstöra traditionella, jordbaserade kulturer och öka social kontroll.

Förstörelsen av hållbara ungsprungskulturer är hänsynlös. Språk är en bra måttstock. Det finns ungefär 6 800 mänskliga språk, av vilka 750 är utdöda eller nästan utdöda. Av 300 nordamerikanska språk förväntas bara 30 överleva till 2050. Ungefär hälften av alla språk är hotade. Klyftan mellan rika och fattiga har fortsatt att öka hastigt. Den rikaste procentenhetens inkomst uppskattas till lika stor som de fattigaste 57 procenten. De tre rikaste personerna äger lika mycket som de fattigaste 10 procenten människor sammanlagt. Denna ojämlikhet förekommer både inom länder och mellan olika länder. 1992 var löneförhållandet mellan en VD och en genomsnittlig amerikansk arbetare 42 mot 1. År 2000 hade det växt till 525 mot 1.

Civilisationen är inte en hierarki, utan flera sammanflätade hierarkier och förtryckande system baserade på kön, ras och klass. Till exempel utför kvinnor två tredjedelar av arbetet i världen, tjänar mindre än 10 procent av lönerna och äger mindre än 1 procent av förmögenheterna. Vi kan göra liknande iaktagelser utifrån ras och klass.

Vissa säger att även de fattiga är rikare nu än någonsin tidigare i historien, vilket beror på hur man mäter "rikedom". (Men det är inte speciellt meningsfullt när den globala ekonomin är baserad på minskande tillgångar på ändliga resurser, vilket betyder att sådan "rikedom" är kortlivad och baserad på framtida fattigdom.) De kommande femtio åren åsido, de senaste femtio är talande. År 2007 var 57 procent av ungefär 6,5 miljarder människor undernärda, från 20 procent av en befolkning på 2,5 miljarder år 1950.

Denna rikedom- och välståndsklyfta är delvis en biprodukt av mantrat om att göra vinst till varje pris, men också av avsiktliga försök till att skada eller utarma, så att marginaliserade människor är mindre kapabla att göra motstånd mot ockupation och resursutvinning. Som vinnaren av Nobels fredspris och krigsförbrytaren Henry Kissinger sa: "Avbefolkning bör vara högsta prioritet för utrikespolitik riktad mot tredje världen, för den amerikanska ekonomin behöver stora och ökande mängder mineraler från utlandet, speciellt från mindre utvecklade länder." 

Internationell policy såsom strukturanpassningsprogram är bara den senaste formen av kolonialism. Dessa tvingar fattiga länder att höja skatteindrivning och minska statliga utgifter, sälja allmän mark och firmor till privata företag, och ta bort restriktioner för handel och vinstgenereringen. De har också blivit kritiserade från början för att dramatiskt öka fattigdom och ojämlikhet, ändra jordreformer och tvinga människor bort från jorden och in städernas slum.

Denna typ av politik går ofta hand i hand med uppmuntran att låna pengar från industrialiserade länder för att köpa infrastruktur eller handelsvaror från länderna i fråga, en av många tillämpningar som har resulterat i skyhöga skulder för utvecklingsländer. I vissa länder, till exempel Kenya eller Burundi, överstiger återbetalningen av lån med stor marginal spenderingen på sociala tjänster såsom sjukvård. Världens fattiga länder betalar av ungefär 26 miljoner kronor på skulder i timmen.

Det kan låta som gigantiska summor när vi jämför dem med våran hushållsbudget, men små jämfört med de 381 miljoner kronor USA spenderar på militären varje timme. Enligt Stockholm International Peace Research Institute, är världens militära utgifter uppe i 8,5 biljoner kronor. Även om utgifterna sjönk efter kalla kriget, så har de börjat stiga allt brantare i och med det så kallade kriget mot terrorn, och har nu närmat sig sin tidigare topp. USA spenderar nästan lika mycket som alla andra länder tillsammans, och har nyligen slagit sitt tidigare årliga utgiftsrekord från kalla kriget.

Sociala framsteg har skett under det senaste århundradet, speciellt när det gäller rättigheter för färgade och kvinnor. Men mänskliga samhällen baseras i slutändan på jorden, och global miljöförstörelse hotar att omvända framstegen som har gjorts. Ekonomiska kriser kommer att inträffa och förvärras, med de är svåra att förutsäga eftersom finans är ett påhitt. Men när det gäller den riktiga världens tillstånd, behövs ingen spekulation.

Mor Kultur

(Översatt från deep-ecology-hub.com)

Mor Kultur är en term som myntades av Daniel Quinn i boken Ismael. Den syftar på de underliggande antagandena som ständigt kommuniceras i ett samhälle. Mor Kultur förklarar hur världen blev så som den är och vad som är viktigt i livet.

Quinn menar att dessa förklaringar inte är tydliga. De är som ett lågt hummande som konstant spelas i bakgrunden. Du blir van vid det, du tar det för givet.

Hon talar till dig genom dina föräldrar, dina lärare och dina präster. Genom media: TV, filmer, böcker, dagstidningar, reklam. Och från politiker och företagsledare.

Här är några exempel på vad hon säger:

-Världen skapades för människan.
-Gå i skolan, sen kanske högskola, fixa ett jobb, gå i pension, och sen dö.
-Pengar ger dig frihet. 
-Vårt sätt att leva är det bästa som mänskligheten har upplevt.
-Två barn, en hund och ett vitt staket vore ganska mysigt.
-Människan har utvecklats över djuren.

Varenda kultur har en mor som viskar i dess öra. Självklart är modern som vi lyssnar på väldigt annorlunda från den som maorierna på Nya Zeeland, nordamerikas indianer eller Australiens aboriginer lyssnar på.

Först måste vi lära oss att identifiera och lyssna på vår kulturella mor. Sen kan vi ifrågasätta antagandena hon ger oss.

Civilisation och andra faror del 3 - Seriemord och massmord

Översatt från kapitel 2 i boken Deep Green Resistance

Den dominanta kulturen är inte bara en seriemördare - den har också minnesförlust. Hela arter och biomer är inte bara utplånade, utan bortglömda. Och vad värre är, de utraderas medvetet, suddas bort från historien. Folk känner inte igen kulturens mönster av förstörelse för de sörjer inte det som mördats och gått förlorat.

Alla vet väl vad en pingvin är? Namnet har inte alltid syftat på fåglarna från Antarktis. Namnet, som betyder den feta, syftade tidigare på garfågeln, havsfågeln som bebodde de atlantiska öarna i stora antal. Det var först när garfågeln jagats till utrotning (och sedan glömts av de flesta) som namnet flyttade till Sydpolen. Torsken är ett annat exempel. Rikligt med torsk simmade i havet utanför Newfoundland och östra Kanada. De var så många att det tog en lång tid att fiska dem till utrotningsgränsen. Men ändå kan du fortfarande köpa torsk i affären. Hur? För att namnet har tagits i marknadsföringssyfte. Om du köper något som märkts torsk, så får du inte längre äkta atlanttorsk (Gadus morhua). Istället får du något som blivit medvetet felmärkt: sebastes, Alaska pollock (Theragra chalcogramma), eller den giftiga oljefisken (Ruvettus pretiosus). Detta förekommer konstant i havsmatsindustrin - en art förintas, och ersätts sedan av en omdöpt eller medveteden felmärkt fisk. Och sen förintas också den och så fortsätter det.

Allt detta ger konsumenterna intrycket av att allt är lugnt. De kanske hör på nyheterna att hemska saker händer fiskar någonstans, men det finns fortfarande tillräckligt att köpa affären, så vad är problemet? Men om du tänker på det en sekund så är detta omdöpandet djupt stört. Det är som att komma hem och finna att en seriemördare har dödat din familj och ersatt dem med slumpmässiga människor från gatan, och döpt om dem efter dina döda släktingar. Mördaren sitter där i ditt hem, flinar och instisterar på att allt är bra.

Vi behöver inte känna till varenda offer av denna kultur för att slå tillbaka (även om varje nytt offer jag hör talas om fyller mig med än mer ivrighet att göra det). Men vi kan inte förstå allvarligheten och brådskan i våran situation, inte heller formulera en lämplig respons, utan att först förstå åtminstone några av dessa kriser.

Industriella förehavanden som är giftiga eller oförenliga med liv

Global uppvärmning orsakas av utsläpp av växthusgaser från användandet av fossila bränslen, och av andra industriella aktiviteter och markförstörelse. Halten av metan i atmosfären har ökat med ungefär 250 procent från förindustriella nivåer. Den förindustriella halten av koldioxid var ungefär 280 miljondelar. 2005 var den 379 miljondelar. 2010, 392 miljondelar. FN:s klimatpanel uppskattar att den skulle kunna nå mellan 541 och 970 miljondelar till år 2100. Hursomhelst anser många forskare att nivåerna måste hållas under 350 miljondelar för att undvika "oåterkalleliga katastrofala effekter."

Klimatmodeller förutser en temperaturökning på mellan 2,4 till 6,4 grader celsius under detta århundrade. En medelökning av detta skulle vara illa nog, men ökningen kommer inte att vara jämnt utspridd. Istället kommer vissa regioner uppleva mindre ökningar, medan andra regioner
får erfara allvarliga ökningar på upp till 8 grader celsius. Det kommer också att variera från år till år, vissa år några grader varmare och andra år några grader kallare. Dessa samlade effekter kommer att än mer bidra till de potentiella ytterligheterna. Ovanliga extrema väderförhållanden, såsom större stormar, som i vanliga fall inträffar var tionde år kan komma att inträffa varje år. Katastrofala händelser som vanligtvis inträffar en gång på hundra år kan komma att inträffa var tionde år.

Effekterna från utsläppen försenas eftersom det tar tid för extravärmen som fångas upp av atmosfären att hopa sig. De effekter vi ser idag är orsakade av utsläpp från tiotals år sedan, och de utsläpp som sker idag kommer också att ta tiotals år på sig för att nå full effekt. Även om utsläppen upphörde genast, så skulle existerande gaser bidra till global uppvärmning och stigande havsnivåer i minst ett tusen år. Dessutom blir uppvärmningen självstärkande efter en viss punkt. När tundran smälter kommer frusen organisk materia att töa och släppa ifrån sig stora mängder växthusgaser. Drastiska klimatförändringar kommer drabba många liknande biomer, och gör att de släpper ut ännu mer koldioxid.

Prognoser är en sak, men paleontologer har sett samband med global uppvärmning i alla jordens tidigare massutdöenden. Det allvarligaste massutdöendet, kallat "Det Stora Utdöendet", inträffade för en kvarts miljard år sedan och utplånade 96 procent av allt marint liv och 70 procent av alla landlevande ryggradsdjur. Ett massivt utsläpp av metan från havsbotten har beskyllts. För närvarande har uppvärmning i Arktiska havet orsakat metan att bubbla upp i stora mängder. NASA säger att en brytpunkt som kommer att leda till "katastrofala effekter" kommer att nås vid 2017. Andra hävdar att en sådan brytpunkt - kanske en av flera - redan har passerats. För många arter och kulturer som redan utrotats eller är på väg att bli det har denna punkt givetvis redan passerats.

Global uppvärming är högst brådskande, men lömskare former av föroreningar som förgiftar planeten döljer sig under ytan. Forskare vid Cornell University beskyllde 40 procent av alla mänskliga dödsfall på vatten-, luft-, och jordföroreningar. När jag talar utifrån min erfarenhet som sjukvårdare - och mina personliga erfarenheter av att se vänner och närstående drabbas av cancer och liknande sjukdomar - kan jag intyga att dö genom förorening är ett synnerligen fasansfullt sätt att duka under på. Det är inte snabbt eller smärtfritt, utan en utdragen nedgång i långsam kvävning (i de fall orsakade av luftföroreningar), och sår, utslag och tumörer (i de andra). Detta är till och med värre än myten om naturens obarmhärtiga käftar, att bli uppäten av en björn eller tiger är snabbt och skonsamt jämfört med en flämtande, hackig död orsakad av en sotig lunga. Tänk också på antalet dödsfall. Varje år dör 57 miljoner människor av alla orsaker, vilket betyder 23 miljoner av dem dör av förorening. Det är 63 000 om dagen eller lika med tjugoen 11:e septemberattacker (den amerikanska 11:e september, inte den chilenska) varje dag.

Bördan av miljömördandet känns mest för de fattiga. I Kinas spirande städer, orsakar röken från kolbrännande kaminer 300 000 människors död varje år. Och det har länge varit ett känt faktum att föroreningsspyende industriella anläggningar och farliga avfallsplatser oftare placeras i områden som befolkas av färgade människor, snarare än på platser där fler vita människor bor.

Även om jordbruks- och reningsproblem orsakar avrinning och vattenförgifting, så är industrin den huvudsakliga syndaren. När industrin stannar av eller minskar, så sjunker föroreningsnivåerna genast. Ett strömavbrott 2003 orsakade ett sådant minskande av luftföroreningar. Tjugofyra timmar efter att strömavbrottet inträffade sjönk svaveldioxidnivåerna med 90 procent och ozonhalter i stratosfären med 50 procent.

Mer lömska typer av föroreningar är inte lika responsiva. Tåliga organiska föroreningar, gifter som lagras och magnifieras i kroppsfettet, har blivit globalt förekommande. Dessa föroreningar finns kvar i århundraden, och kan släppa ut mer gifiga biprodukter då de bryts ned. Denna kris kräver omedelbara åtgärder för att förhindra vidare ackumulation.

Ursprungssamhällen - varför avskyr vår kultur deras livsstil?

Översatt från deep-ecology-hub

Vår kultur lär folk att avsky ursprungssamhällen. Vår sociala betingning säger oss att primitivt liv är vidrigt även om vi inte alltid kan artikulera varför.

Även de fattigaste fattiga i vårt samhälle skulle förmodligen välja sin egen situation framför att gå tillbaka till ett liv som jägar-samlare, ifall de hade valet. Även om deras liv i vårt samhälle kanske är ett sorgligt och ensamt kämpande så skulle de inte lämna det för att åka och leva med en stam i Papua Nya Guinea.

För människor i vår kultur verkar livet i ursprungssamhällen meningslöst, avskyvärt och gräsligt. Även fast ingen urprungskultur någonsin frivilligt övergett sin livsstil och ofta hellre skulle dö än att gå med i civilisationen så kan vi inte förstå varför. Vi intalar oss att de är ignoranta vildar; de vet bara inte vad de går miste på.

Vad är det som orsakar denna rädsla?

Som Thom Hartmann förklarar det, när vi tänker på ursprungsfolk så ser vi bilder i huvudet på halvnakna, hukande, kranka människor. De lever i konstant rädsla, försöker desperat hitta mat medan de undviker att bli offer för rovdjur, sjukdomar, svält eller invaderade av sina grannar.

Många som faktiskt spenderat tid i ursprungssamhällen berättar att deras liv inte alls är på det viset. De lever inte i ständig rädsla. De är lyckliga, nöjda folk, de är inte deprimerade, berusade eller isolerade från varandra och de har inte meningslösa liv. Det finns inte ens några varelser som lever på människor. Men detta nöjer sig inte vår kultur med. Vi insisterar fortfarande på att deras liv är avskyvärda, degraderade, brutala. De kanske tror att de är lyckliga men de är ignoranta. De vet bara inte hur det är att vara oss.

Enligt oss så lever ursprungssamhällena som djur, alltså lever de på ett sätt som inte är fullt mänskligt. Enligt oss så har de inte full kontroll över sina liv eftersom de inte har full kontroll över sin tillgång på föda. De är inte heltidsjordbrukare som oss.

Vi ser det som djurbeteende att gå ut i vildmarken och hitta den mat som finns där - ett risktagande.

Att chansa och se om det finns mat eller inte idag är en dag i hunger. Det är avskyvärt för oss. Vi kan inte lita till slumpen, vi kan inte lita till gudarna eller naturen. Naturen kanske inte ger oss den mat vi vill ha. Där kanske inte finns vilt, frukterna kanske har ruttnat eller så kanske en annan varelse har varit där före.

För oss är detta galet. Att leva på naturens godtycklighet, i händerna på gudarna är ett sannerligen djuriskt sätt att leva. Genom att leva så, är vi på intet sätt bättre än djuren.

Hur ursprungssamhällen ser det

Ursprungsfolk tänker inte på det sättet, de känner inget behov av total kontroll. Varför spendera sin dyrbara energi på att slita och odla sådant som växer naturligt? Varför kämpa med att föda upp boskap när det finns gratis vilt att jaga i det vilda?

Vad är vi rädda för? Att om vi inte odlar vår egen mat så kommer det kanske inte finnas någon där imorgon när vi vill ha den?

Ursprungssamhällen oroar sig inte över att det en dag kanske finns mat och en annan dag kanske inte. Om det inte finns grisar så tar de harar. Finns det inga harar så fångar de fisk. Världen är full av mat och den försvinner inte över en natt. Det finns alltid något att äta.

Vi avskyr inte icke-jordbrukssamhällen för att de har mindre teknologi. Vi avskyr dem därför att de har en annan attityd än vad vi har. De chansar och accepterar den maten de kan hitta. De kan acceptera att de inte alltid har kontroll. Det gör inte vi.

Vi tror att jordbruket gör oss verkligt mänskliga

Enligt vår kultur är sättet som ursprungssamhällen lever på ett sätt som inte är bättre än djurens. Det finns inga möjligheter, inget utrymme att växa, ingen förmåga att bemästra vår miljö. Vår kultur vill desperat att mänskligheten ska vara någon form av högre livsform än andra djur. Så vi känner att vi måste ta kontroll över tillgången på mat, lipa åt gudarna och dunka oss själva i ryggen för vår genialitet.

När vi tänker på ursprungssamhällen så förmodar vi att de försöker bli som oss, men endast saknar medel och kunskap för att uppnå det. Så därför är de fast i ett djurliknande levnadssätt, vilket betyder inga medel för kontroll. När ett samhälle väl bemästrar jordbruk kan de kontrollera tillgången på mat och när de har kontroll står de över djuren och är verkligt mänskliga.

För oss innebär att vara verkligt mänsklig att vara civiliserad, och för oss betyder att vara civiliserad att ta kontroll.

Vår rädsla för stamfolk är så stark att de fattigaste i vår kultur säkerligen skulle välja sin egen situation istället för att anamma en tillvaro som jägar-samlare.

Det är på detta sätt som Daniel Quinns termer om tagare och lämnare kom till. Lämnare lever i gudarnas händer, d.v.s. de lämnar styrandet av världen till dem. Men tagarna känner att de behöver ta kontroll av styrandet av världen därför att gudarna är för inkompetenta för att sköta det. De ser vildhet som ett tillstånd av primitiv anarki som måste ställas i ordning. De ser världen som ett gudarnas hafsverk, som måste ställas tillrätta av människan.

Tagarnas problem är att de inte har full kontroll över planeten ännu, de har inte helt tagit över efter gudarna. De är fortfarande utlämnade allvarliga ekologiska kollapser, deras grödor är känsliga för skadedjur och de är under ständigt hot från extremt väder. Så de känner sig inte säkra.

Den naturliga världen har fortfarande makt över dem. De känner sig inte säkra förrän de har tagit planetens fullständiga kontroll ifrån gudarna och har den i sina egna händer. När människorna har möjlighet att kontrollera regnet, floderna, torkan, grödorna. När de har kontroll över allting och gudarna har blivit helt hindrade så är de säkra, då har världen blivit ställd tillrätta och då kommer världen bli ett paradis. Då kommer människan vara verkligt fri.

Att leva i gudarnas händer är vår kulturs största rädsla. Drivkraften bakom alla våra avancemang har varit viljan att bemästra planeten ännu mer så att vi kan ta den ifrån gudarna. Vi tål inte att vara i deras nåd. Men vad vi måste inse är att ju mer vi försöker bemästra planeten desto mer förstör vi den.

Istället för att fixa problemen vi har orsakat genom att ta kontroll med att ta ännu mer kontroll, behöver vi ta det lugnare och släppa taget. Världen klarade sig bra innan människor från vår kultur kom in i bilden. Den var inte i ett tillstånd av kaos och den behöver inte människan för att styra den. Vi behöver vara en del av livets gemenskap, inte dess totalitära diktator.

Noam Chomsky om den pågående massutrotningen

Noam Chomsky är en av det senaste århundradets mest inflytelserika intellektuella och har varit aktiv sedan 40-talet. Här är ett tal om den pågående massutrotningen.

När jag hör frasen "vid avgrundens rand", tänker jag oundvikligen på ordspråket om lämlar som bestämt vandrar mot stupet.

För första gången i historien är vi människor på väg att förstöra utsikterna för en dräglig existens, och för andra livsformer. Takten i vilken arter utrotas på idag är på ungefär samma nivå som för 65 miljoner är sedan då en stor katastrof, förmodligen en enorm asteroid, avslutade dinosauriernas tid på jorden och banade vägen för däggdjur att spridas. Skillnaden är att idag är det vi som är asteroiden, och vägen kommer troligen att banas för skalbaggar och bakterier när vi är klara med vårt jobb.

Geologer delar up planetens historia i eror av relativ stabilitet. Den pleistocena eran, som varade i flera miljoner år, följdes av den holocena för ungefär 10 000 år sedan, som sammanföll med framväxten av jordbruket. Idag talar många geologer om en tredje era, den antropocena, som började med den industriella revolutionen och som radikalt förändrat den naturliga världen. Med tanke på förändringens hastighet, bär det emot att tänka på när nästa era inleds, och vad den kommer att vara.

En effekt av den antropocena eran är den enastående utrotningshastigheten. En annan är hotet mot oss själva. Ingen bildad person kan undgå att inse att vi står inför utsikten av en allvarlig miljökatastrof, med effekter som redan är påtagliga och som kan bli digra inom några få generationer om nuvarande riktning inte ändras.

Det är inte allt. Under de senaste 70 åren har vi levt under hotet från omedelbar och praktiskt taget total utplåning, från oss själva. De som är bekanta med den chockerande meritlistan, som fortsätter än idag, finner det svårt att bestrida slutsatserna från General Lee Butler, den senaste befälhavaren i det strategiska flygkommandot som hade ansvar för kärnvapen. Han skriver att vi hittills överlevt atomåldern "genom en kombination av skicklighet, tur och gudomligt ingripande, och jag misstänker det sistnämnda till störst del." Det är nästan ett mirakel att vi har undgått utplåning hittills, och ju längre vi utmanar ödet, desto mindre troligt är det att vi kan lita till gudomligt ingripande för att upprätthålla miraklet.

Vi kanske bör fundera på en anmärkningsvärd paradox i dessa tider. Det finns de som ägnar sig åt seriösa ansträgningar för att förhindra den stundande katastrofen. Ledande är de mest förtryckta delarna av världens befolkning, de som anses vara mest baklänges och primitiva: världens ursprungsbefolkningar, från Kanadas First Nations, australiens aboriginer, till stamfolk i Indien och många andra. I länder med inflytelserika ursprungsbefolkningar, som Bolivia och Ecuador, finns nu lagstadgat erkännande av naturens rättigheter. Regeringen i Ecuador erbjöd sig att låta sina oljetillgångar ligga kvar i marken, där de borde vara, om de rika länderna kunde förse dem med utvecklingsbistånd som hade uppgått till en liten del av vad de skulle offra genom att inte utvinna sina oljeresurser. De rika länderna vägrade.

Medan ursprungsbefolkningar försöker förhindra katastrofen, så leds språnget ut för stupet av de mest avancerade, utbildade, förmögna och priviligierade samhällena i världen, främst Nordamerika.

Det råder för tillfället stor entusiasm i USA gällande "100 års energioberoende" då vi blir "nästa århundrades Saudi Arabien". Man kan ta ett tal av president Obama från två år sedan för att representera dödsstöten för mänskligheten. Han tillkännagav med all stolthet, till stora applåder, att "Nu, under min administration, producerar USA mer olja än under någon tidpunkt de senaste åtta åren. Det är viktigt att veta. Under de senaste tre åren, har min administration öppnat upp miljontals tunnland för gas- och oljeutvinning i 23 olika stater. Vi öppnar upp mer än 75% procent av våra potentiella oljeresurser till havs. Vi har fyrdubblat antalet verksamma plattformer till ett rekordantal. Vi har byggt tillräckligt med nya olje och gasledningar för att runda jorden och lite till."

Applåderna säger något viktigt om vårt sociala och moraliska elände. Presidenten talade i Cushing Oklahoma, en "oljestad" som han tillkännagav när han mötte sin uppskattande publik, beskriven som "det viktigaste handelscentrumet för råolja i Nordamerika". Och vinster i industrin ska säkras då "produktion av mer olja och gas här hemma" fortsätter att vara en "viktig del" i energistrategin, som presidenten lovade.

För några dagar sedan hade New York Times en energibilaga, 8 sidor av huvudsaklig eufori över landets ljusa framtid, på väg att bli världens största producent av fossila bränslen. Utan någon reflektion över vilken sorts värld vi så entusiastiskt skapar. Man dras till att minnas George Orwells iaktagelser i hans (opublicerade) inledning till Djurfarmen om det fria England, där impopulära tankar kunde slås ned utan användandet av tvång, inte minst därför att djupare inblandning i kultureliten ingjuter uppfattningen att det finns vissa saker som "det inte passar sig att säga" - eller ens att tänka.

I den moraliska analysen i den för tillfället härskande statskapitalismen, väger vinster och bonusar för nästa kvartal enormt mycket tyngre än oron för våra barnbarns välfärd, och eftersom detta är institutionaliserade störningar, blir de inte lätta att övervinna. Även om mycket fortfarande är oklart, kan vi med god visshet vara försäkrade om att framtida generationer inte kommer att förlåta oss för vår tystnad och apati.


Översatt från: http://www.pen.org/nonfiction/edge-noam-chomsky

Civilisation och andra faror - del 2 - Vad kännetecknar en civilisation?

Översatt från kapitel 2 i boken Deep Green Resistance

Kriserna som planeten står inför härstammar inte från människans natur, utan i, som tidigare diskuterat, det sociala och politiska organiseringssättet vi kallar civilisation. Vad bör vi veta om civilisationen för att besegra den?

Den är globaliserad. Civilisationen sträcker sig över hela jorden och är infrastrukturellt och ekonomiskt integrerad, trots ytliga politiska gränser. Varje lokalt motståndsförsök står inför en motståndare med globala resurser, så effektiva strategier måste genomföras runt om i världen.
Men civilisationen närmar sig ändliga gränser - 83 procent av biosfären är redan under direkt mänskligt inflytande.

Den är mekaniserad. En industriell civilisation behöver maskiner för produktion. Mekaniseringen har centraliserat politisk och ekonomisk makt genom att flytta produktionsmedlen bortom räckvidden i vilken mänskliga samhällen fungerar rättvist och demokratiskt. Den har skapat en dramatisk befolkningsökning (med hjälp av industriellt jordbruk) och global miljöförstörelse (genom industriellt fiske, skogsskövling osv). De flesta människor är nu beroende av industriell "produktion", medan systemet själv är totalt beroende av ändliga mineraler och energitäta fossila bränslen.

Den är väldigt ung ur ett kulturellt, ekologiskt och geologiskt tidsperspektiv, men verkar gammal ur ett personligt tidsperspektiv. Civilisationens historia sträcker sig några årtusenden tillbaka, människans historia flera miljoner år, och ekologisk historia flera miljarder år. Men eftersom en stor del av den traditionella kunskapen gått förlorad eller förstörts av de som sitter på makten för att glorifiera civilisationen, normalisera deras förtryck, och göra alternativa livsstilar otänkbara, har vi fått intrycket att civilisationen är urgammal.

Den är framförallt ett urbant fenomen. Civilisationer gror ur och förespråkar städernas tillväxt. Städer erbjuder en sammaslutning av arbetare som trängts ihop och skurits av från jorden, och måste lönearbeta för att överleva. Stadsområden är tätt övervakade. De är också epicentrum för oroligheter då civilisationer faller; som Lewis Mumford skrev, "Varje historisk civilisation... börjar med en levande urban kärna, och slutar i ett gravfält av damm och ben, en Nekropol, de dödas stad: brända ruiner, sönderfallna byggnader, tomma verkstäder, högar av meningslöst avfall, befolkningen massakrerad eller driven till slaveri."

Den nyttjar en hög grad arbetsdelning och social stratifiering. Specialisering ökar produktion, men ett snävt perspektiv förhindrar människor från att göra kritiska iaktaganden av civilisationssystemet; de är för upptagna med sina vardagliga liv och problem för att se den stora bilden. På samma sätt håller den sociala stratifieringen makten centraliserad och bevarar en underklass för att utföra oönskat arbete. Den moderna civilisationen, med sin stora tillverkningskapacitet, har resulterat i en stor medelklass i de rika länderna, ett historisk unikt förhållande. Trots att dessa människor är ovilliga att riskera sitt privilegium genom att ifrågasätta det industriella samhället, så resulterar en uppskjutning av kollapsen att de förlorar sitt privilegium - och mycket mer.

Den är militäriserad. Civilisationer, i grunden expansiva och glupska, är starkt konkurrensdrivna. Militären prioriteras i politik, industri och vetenskap, och övergår ibland i ren fascism. Kontrollen av medborgare verkställs genom polisen. Antropologen Stanley Diamond skrev, "Civilisationen härstammar från utrikes erövring och inrikes kuvande." Glorifiering av militären gör att människor identifierar sig med staten och dess spektakulära våld, och tillkännager konsekvenserna av att slå tillbaka. 

En närbesläktad fråga, och trots feministiska framgångar, är att civilisationen är patriarkalisk och förhöjer maskulinitet. Civilisationen förtrycker systematiskt kvinnor och hedrar det maskulina uttrycket av makt och våld.

Den är baserad på storskaligt jordbruk. Jagande, samlande och trädgårdsodlingar kan inte försörja civilisationer. Bara intensivt, storskaligt jordbruk kan producera tillräckligt med överskott för att försörja städer och specialiserade eliter. Historiskt har jordbruk har varit beroende av slaveri, livegenskap och andra grymheter. Industriellt jordbruk är beroende av olja, något som inte kommer att stå sig.

Från första början har den varit baserad på ständig tillväxt. Denna tillväxt är oskiljbar från jordbruk och bofasthet. Bofasthet kräver jordbruk, vilket resulterar i befolkningsökning och militariserade eliter som kontrollerar tillgångarna, och börjar överbelasta och förstöra den lokala jorden.

Samhällen, kulturer och företag som expanderar på kort sikt gör det på bekostnad av ting som inte växer lika fort (eller inte alls), oavsett långsiktiga konsekvenser. Med andra ord så kännetecknas civilisationen av kortsiktigt tänkande, civilisationens struktur belönar de som tänker kortsiktigt och de som tar mer än de ger tillbaka. Eftersom de som sitter på makten tar mer än de ger tillbaka, så vinner de ofta på kort sikt. Men eftersom man i slutändan inte kan vinna genom att ta mer från jorden än den är villig att ge tillbaka, så måste de i förlora i det långa loppet.

Med sitt driv mot krig, miljöförstörelse och ständig tillväxt i en ändlig värld, så definieras civilisationens historia av kollaps. Genom historien har civilisationer antingen kollapsat eller erövrats, och erövrarna har i sin tur gått ett av dessa två öden till mötes. Kollaps är den typiska, inte sällsynta, utgången för en civilisation. Som Gibbon skrev om Rom: "Berättelsen om förfallet är simpelt och uppenbart, och istället för att undra varför det romerska imperiet förstördes, bör vi istället förvånas över att det bestod så länge."

Civilisationen är hierarkisk och centraliserad både politiskt och infrastrukturellt. Detta är självbevarande; de som har makten vill ha mer makt, och de har medlen för att få det. Ytligt sett hålls den globala makten av ett antal olika nationella regeringar, i den moderna världen är dessa regeringar för det mesta i händerna på en kapitalistisk elit. I sociala termer är civilisationens hierarki genomgripande och standardiserad; de flesta politiska- och företagsledare är utbytbara komponenter. Den naturliga följden av maktcentraliseringen är externaliseringen av konsekvenserna (såsom förstörelsen av planeten.) Varhelst möjligt får fattiga och icke-människor erfara dessa konsekvenser så att de förmögna kan förbli bekväma.

Hierarki och centralisering resulterar i ökande reglering av beteende och ökad disciplinering. I och med förstörelsen av de traditionella gemenskapsbanden och metoder för konfliktlösning som orsakas av civilisationens utbredning och framväxten av tätbefolkade stadskärnor, så har makthavarna infört sina egna lagar och system för att påtvinga hierarki och reglering.

För att upprätthålla hierarki och reglering, så gör civilisationen stora investeringar i monumentarkitektur och propaganda. Äldre civilisationer hade pyramider, amfiteatrar, och stora militärmarscher för att imponera på eller skrämma sina befolkningar. Även om den moderna
civilisationen fortfarande bygger monument (framför allt i form av jättevaruhus och köpcentrum), så är den rikare mänskliga befolkningen indragna i en virtuell arkitektur - ett tjugofyratimmars digitalt spektakel av oljud och propaganda.

Civilisationen behöver också stora mängder mänskligt kroppsarbete, och baseras på att antingen direkt framtvinga detta arbete eller att systematiskt ta bort rimliga levnadsalternativ. Vi får ofta höra att civilisationen var ett språng framåt som befriade människor från vardagens slit. Om det var sant så skulle inte civilisationens historia vara så full av slaveri, erövring, och spridandet av religiösa och politiska system genom krig. Att spendera ditt liv som arbetare för sociopater är endast tilltalande ifall jämlika, jordbaserade gemenskapsband - och jorden själv - är förstörd. Med andra ord, civilisationen befäster sig själv genom att avsiktligt skapa knapphet och fattigdomsförhållanden.

Civilisationen är kapabel att göra planeten obeboelig för människor och majoriteten av världens arter. Historiska civilisationer kollapsade innan de kunde orsaka global skada, men den globala industriella civilisationen har varit många gånger skadligare än sina föregångare. Vi har inte längre alternativet att vänta ut den. Det finns ingenstans kvar för oss att ta vägen. Civilisationen kommer att kollapsa på ett eller annat sätt, och det är vår uppgift att se till att det finns någonting kvar efteråt.

Mer fritid är inte typiskt för civilisationen

I vår kultur tror vi att fritid är typiskt för civilisationen, att vår livsstil är en som ger människor mer ledighet. Enligt myten är jordbruket ett effektivt sätt att få mer mat för mindre arbete. När vi blev mer framgångsrika i matproduktionen kunde en bonde producera tillräckligt med mat för att mätta många fler magar. Således blev dessa människor befriade från behovet av självhushållning och kunde hålla på med andra saker. På det stora hela skapades mer fritid för alla.

Samma myt gör gällande att primitiva folk inte har denna fritid eftersom all deras energi går åt till att konstant leta efter mat och kriga med varandra. Det är de som är begränsade, fasta i behovet av att alltid vara tvungna att ordna nästa måltid. Så avundsjuka de måste ha blivit när de råkade se en fruktodling, häpna över ett sådant överflöd.

Jordbruk innebär mer arbete, inte mindre

Men så gott som varenda studie av vilken kultur som helst har alltid visat att ju mer komplext och hierarkiskt ett samhälle är, desto hårdare måste dess invånare arbeta. Detta gäller både för civiliserade samhällen och "primitiva" samhällen. Faktum är att det även gäller icke-mänskliga varelser. Koalabjörnen spenderar hela dagarna sittandes i trädet tuggandes på eukalyptus. Pandan gör likadant med bambu. Lejonhonor jagar när flocken är hungrig och spenderar resten av sin tid med att leka och sova. Många stamkulturer praktiserar någon form av jordbruk. De spenderar mer tid med att arbeta än de kulturer som bara sysslar med jagande och samlande.

När vår kultur upptog totalitärt jordbruk på heltid så betydde det mer arbete snarare än mindre. Vi blev tvungna att plantera, underlätta för växtligheten, avhysa rivaler, skörda, lagra och distribuera. Det innebär mycket mer arbete än att helt enkelt låta naturen göra hela jobbet och bara plocka frukten från trädet.

Men detta går inte in i huvudet på de flesta människor i vår kultur. De är så genomsyrade av tron att livet hos ursprungsbefolkningarna måste vara avskyvärt. De inser att det främsta målet är att arbeta mindre och ha mera fritid, att befrias från det påfrestande kravet att tjäna sitt levebröd.

Men vår kultur säger att detta önskade tillstånd endast kan nås inom civilisationen, om man bara arbetar tillräckligt hårt. Om vi fortsätter att hålla fast vid civilisationen tillräckligt länge så kommer vi att nå dit. Det där underbara sättet att leva på väntar precis runt hörnet. Det är iallafall knappast något som åtnjutits av vildar.

Vi är fast i våra övertygelser

Denna myt är vad som får de flesta i vår kultur att uthärda slitsamma och själadödande 40-60-timmars arbetsveckor medan drömmen om fritid bara levs av några få rika människor på toppen av hierarkin. De är rätt glada i att sprida tanken om att "vem som helst kan lyckas". Men egentligen finns det bara plats uppe på toppen för några få.

Stamkulturer å andra sidan spenderar i genomsnitt 2-4 timmar per dag för med att förse sig med livets nödvändigheter. Det är enklare att bara gå ut i världen och plocka maten som redan finns där än att slava hela dagen med jordbruk.

De spenderar resten av dagen med att umgås, skoja, berätta historier eller fundera över livets mysterier. I motsats till vad vår kultur säger har detta faktiskt varit en bekväm, lycklig och tillfredsställande livsstil.

De spenderar arbetstiden med att producera åt sig själva och sina familjer. De arbetar inte åt någon chef. De producerar inte för att försörja en aristokratisk överklass som inte arbetar. De jobbar inte för att betala skatt. Och de jobbar inte för att betala av skulder.

Översatt ifrån deep-ecology-hub.com

Civilisation och andra faror - del 1

Översatt från kapitel 2 i boken Deep Green Resistance

Så vad har vi att göra med?

Fundera en minut på arvet från den dominanta kulturen, dess svepande förstörelse av land och mark ("miljöpåverkan", som industriella försvarare så fint kallar det.)

Aralsjön, mellan vad som nu är Kazakstan och Uzbekistan, är ett perfekt exempel. Namnet betyder "sjön med öarna", efter de tusentals öar som låg utspridda i de en gång så näringsrika vattnen. På 50-talet inledde Sovjetunionen ett intensivt industriellt bevattningsprogram tänkt att förvandla Aralsjöns sänka till ett stort bomullsfält. Vid tidpunkten var sjön fortfarande enorm, ytan hade lätt fått plats med Danmark, Dominikanska Republiken eller Sri Lanka. Men sjön krypte drastiskt från 60-talet och framåt, dränktes på vatten och den stigande salthalten dödade fisk och andra varelser. Nu finns mindre än 10 procent  av sjön kvar. Dess dämpade effekt är borta, en gång tempererade somrar är nu varma och torra, vintrarna långa och kalla. Där det en gång fanns en sjö full av liv, finns nu bara en död och dammig slätt, förgiftad av årtionden av lagrad konstgödning och industriellt avfall. På Vozrozhdeniyaön (eller före detta ö) finns spillror av en Sovjetisk fabrik för biologiska vapen. Övergivna fartyg ligger utspridda och rostar över slätten, likt monument som påminner om en tid då det fanns fisk - och vatten - i sjön.

                                             1989                                  2008
Det är svårt att tänka på ett annat ord än postapokalyptiskt. Men apokalypsen är ännu inte över, återstoden av sjön fortsätter att krympa. Det fanns tre separata salta "sjöar" kvar av Aralsjön, men när jag skriver detta har en av dem precis dunstat och försvunnit. Nu är allt som återstår av den stora sjön med öarna två små, bräcka, giftiga pölar.
 
Det som hände i Aralsjön händer överallt, och det snabbt. Det tog 50 år att förvandla Aralsjön till öken, men samma yta görs till öken varje år i resten av världen. Det är inte svårt att hitta hela biomer som har blivit förstörda av denna kultur. Prärierna i amerikanska västern. De gamla skogarna i Mellanöstern. Vid denna tidpunkt är det svårare att hitta en biom som INTE har blivit förstörd.
 
Och på vissa håll har de som sitter vid makten bara börjat, som i fallet med oljesanden i norra Alberta. Oljesanden är underjordiska depåer med asfalt blandat med sand, och många av depåerna ligger under tajga. (Om du letar efter "världens minst förstörda biom", så
skulle världens tajga vara en toppkandidat. Åtminstone innan den globala uppvärmningen.) För att komma åt oljesanden, så skrapar oljebolagen bokstavligen bort skogen och jorden på ytan. Sen gräver de ut sanden, ungefär två ton sand per fat olja som produceras. Därefter används vatten från närliggande floder för att spola bort asfalten från sanden - flera volymer vatten används för varje volym olja - och efter lämnas en giftig biprodukt som dödar fisk, fåglar och ursprungsbefolkningar som bor i närheten. Om du helt enkelt hatade jorden och ville förstöra den, skulle det vara svårt att komma på ett mer brutalt sätt att göra det på.

Enorma mängder naturgas används för att omvandla asfalten till syntetisk olja. Energin som går åt betyder att olja som produceras ur oljesand orsakar minst fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än konventionell olja. Om du ville komma på ett ännu vidrigare sätt att konsumera fossila bränslen på, grattis.
 
Allt det här visar på ett tydligt samband. Den dominanta kulturen äter upp hela biomer. Nej, det är för snällt, för att äta innebär en naturlig biologisk relation. Denna kultur inte bara konsumerar ekosystem, den utplånar dem, mördar dem, en efter en. Denna kultur är en ekologisk seriemördare, och det är för länge sedan dags att vi ser sambanden.

Guy McPherson: Människan utdöd "om ett par årtionden"

 
Guy McPherson är professor i ekologi och evolutionsbiologi och driver bloggen Nature Bats Last. Han har också skrivet boken Going Dark.

Hästen har redan släpps ut ur stallet och det är för sent för att stänga stalldörrarna, säger Professor Guy McPherson. Hästen i det här fallet är abrupta klimatförändringar och stalldörrarna vi så desperat försöka stänga, representerar mänsklighetens överlevnad.

"Jag kan inte föreställa mig att vi skulle kunna förlänga våran arts existens längre än ett par årtionden", säger McPherson.

Med stigande globala temperaturer är vi på väg mot en klimatförändring som är tio gånger snabbare än någonsin i planetens historia, vilket kommer att leda till total eller nästan total brist på mat, säger Mcpherson.

"Vi har redan bevittnat försvinnandet av ungefär hälften av havens plankton med en 0,85 graders ökning, med 3 eller 4 graders ökning kan jag inte föreställa mig att det skulle finnas någon betydande mängd plankton kvar i haven, och det är själva basen i det marina näringsnätet", säger han.

Detsamma gäller landväxter, och infrastruktur såsom vägar, rörledningar och broar, som inte kommer att kunna anpassa sig till sviktande temperaturer.

Om, och när, temperaturerna når 4 graders ökning föreställer sig McPherson att vi kommer att förlora livsmiljön för människan för att vi inte kommer att ha någonting att äta.

Hur kan vi ändra kursen för de globala temperaturförändringarna?

Utan att tveka svarar McPherson att det inte finns något att göra och att skadad redan har skett.

"När isen i Arktis är borta, vilket den kommer att vara mycket snart - inom några år, inte årtionden - när den isen är helt borta, ja då är planetens luftkonditionering borta och då hettas jorden upp väldigt, väldigt fort", säger McPherson.

McPherson är rättfram i sin övertygelse, och säger att den arktiska isen kommer att vara helt borta i september 2016, och att utan isen kommer strålning att värma havet istället för att smälta isen.

Temperaturökningen vi ser idag är resultatet av utsläpp av växthusgaser som skedde fram tills för 40 år sedan, säger McPherson. Och som civilisation har vi släppt ut mer växthusgaser de senaste 29 åren än de föregående 236 åren tillsammans. "De är inbakade i kakan, men vi har ännu inte bevittnat temperaturökningarna som de sammanlänkas med på grund av 40-årsglappet," säger han.
 
Så om det inte finns något att göra för att hejda klimatförändringarna, vad nu?

McPherson uppmanar människor att leva här. Nu.

"Istället för att planera för en framtid som troligen inte kommer bli så som du förväntat dig, lev som om den dagen är idag," säger McPherson, vilket var precis vad akademikern själv gjorde efter att ha lämnat sin tjänst som professor vid University of Arizona.

Han flyttade till New Mexico med sin familj där han lever "off the grid" och vallar får, sköter om trädgårdar och arbetar tillsammans med sina grannar, som han skrev om i sina memoarer Walking Away from Empire. Han lär fortfarande ut eftersom det är en del av honom och han inte kan komma ifrån det. Nuförtiden utgörs dock hans elever av allmänheten i den stad han råkar resa igenom, på egen bekostnad.

"Jag talar och skriver, och lägger ihop information som ingen annan gör. Staten och massmedia berättar inte sanningen för det finns inga pengar att tjäna på människans utdöende," säger McPherson, som tillkännager att han endast samlar bevis som redogörs av andra forskare och uppmanar tvekare att skriva sina egna papper som motbevisar hans påståenden.

"Jag skulle bli extatisk om det hittades bevis för att vi inte går mot människans snara utdöende. Tror du att jag hoppas på det? Att jag hoppas på att inte bara alla jag känner dör, utan varenda människa på planeten?"

Översatt från:
http://www.thesudburystar.com/2014/04/10/earth-already-doomed-prof-tells-sudbury-audience